Alla dessa stunder när man blir vuxen

Formen där man inte åker iväg med sin gymnasiebästis i fyra veckor och lämnar allt lite vind för våg. Formen där man inte knäcker sin första öl vid ett-snåret utan att känna någon vidare oro över sin karaktär. Vi sa det som om det aldrig kommer att kunna bli såhär någonsin igen. Och vi sa det som ett barnsligt konstaterande snarare än med sorg. Med andra ord; nu är det all in. All in i Argentina. Vårt livs resa.

Vår sista resa.

Det känns för mig som ett återkommande fenomen. Bristen på självdistans när man konstaterar för sig själv att nu blev jag vuxen. Just i detta ögonblicket. Detta sker ungefär tre gånger om året. Diverse milstolpar som bara känns oerhört förvandlande. Den var jag då, den här är jag nu. Och så ryser jag lite. Och sedan känner jag det i hela kroppen. Mognaden. Vuxenheten. På sekunden. Varje gång samma övertygelse. Som om det inte vore en process.

Att ta sig själv på största allvar följs ofta av genans. En tid senare och jag ser tillbaka på den där särskilda milstolpen och allvaret och högtidligheten och säger högt ett kvidande suckande ”ja herregud”. Och sedan lägger jag handen för ögonen och tanker att kära någon vad människan som koncept är pinsam.

Vi landade lagom illaluktande på en av Buenos Aires flygplatser. Vi satte oss i taxin som var billigare än buss.

Efter ett tag tappar radion mottagningen och börjar att brusa. Chauffören stänger av den och plockar fram en hembränd CD. Med ena handen på ratten och med CD:en i den andra fipplar han lite med den innan han får in den i spelaren. Så kommer de första tonerna. Whitney Houston sjunger ”I will always love you” samtidigt som vi glider förbi förorternas nergångna hyreshus. Vi är avskärmade från ljuden utifrån. Det är vackert.

Sedan Berlins ”You take my breath away”. Jag nynnar med lite, det gör chauffören också. Vi närmar oss stadens kärna. ”Time after time” med Cyndi Lauper. Jag sjunger orden nu. Jag tänker att jag faktiskt inte vill att taxiresan skall ta slut. Jag vill dra ut på den här milstolpen och skiter i handen for ögonen som kanske kommer om ett år. ”Lady in red” med Chris De Burgh. Jag säger till min vän att den här låten är ju baske mig genialisk. Jag har aldrig lyssnat till den på det här viset innan.

Vi är framme.