Innerst inne är vi alla ett Leopard Ladys-fan

I detta inlägg följer jag upp mitt föregående inpass (se Elektro vs hårdrock). Ett begrundande kring de varierande publikbemötanden som en så pass genremässigt skiftande spelning kan ge upphov till.

Så där stod vi som enda band utan förprogrammerade trummor och förband till inte ett utan TVÅ elektroband med artistiskt självlysande målningar i ansiktet och datorerna i högsta hugg. Framför oss hade vi en blip-blop trånande publik med armarna i kors och stjärnor i ansiktet.

Jag vet inte exakt hur en tjej som försöker omvända sin homosexuella kärlek känner sig men jag anar att vi var rätt nära samma övertygelse. Vi skulle ge allt.

Efter en svettig show och ett skamlöst publikfrieri kände vi oss som kvällens huvudband och kunde med hedern i behåll konstatera min genialiska teori att alla är ett Leopard Ladys-fan – innerst inne. De blip-blopträngtande popparna hade bara inte insett detta förän nu.

Systemåldersdagen var för att summera riktigt lyckad och jag hoppas på att Leopard Ladys återigen kommer att äntra ShowDowns scen på Henriksberg i Göteborg.

Till er som tillbringade kvällen i soffan framför årets kulturfenomen – vår allas Melodifestival vill jag bara uppmana att skicka in bidrag till nästa års tävling. Efter att ha hört låtar som ” alla gamla X ” och ”I love Europé” inser jag med fasa att vi behöver en drastisk åtgärd för att rädda framtidens musik-Sverige och återupprätta vår ryktbarhet.