Första texten - på riktigt!

Att skapa musik och spela i band leder ovillkorligen till det samtliga av oss i bandet hittills sett som ett ont måste. Något man skjuter på in i det längsta. Att skriva kompletta låttexter till färdig musik har behandlats lite med mottot: ”Varför göra idag vad man kan göra imorgon?” Något som tydligt har kommit att avspegla sig i våra sista minuter-solutions där vi klanderlikt nog återanvänt samma vers genom låten. Att skriva låttexter kan tyckas vara den biten som musikern bör värna mest om. Den biten där upphovsmannen har makten och möjligheten att uttrycka en åsikt. Påverka. Hittills har vi, jag, Leopard Ladys motiverat våra bristfälliga textrader med att det är musiken och rytmerna som är det väsentliga i vårt band och i den genren vi spelar. Vi påverkar våra lyssnare och publik genom rytmer och ett liveframträdande som tydligt ska visa vad texterna skulle sagt ändå. Sant till viss del, men framförallt: Det tar tid och kräver tålamod. Vi har skjutit på textskrivande med inställningen att vi inte är bra på att skriva texter, samtidigt har vi inte har tagit oss tiden och gett oss själva chansen att utvecklas som textskrivare. Tyvär verkar det vara något som många av oss gör. Inte bara när det gäller textskrivande utan när det gäller allt möjligt som vi intalar oss att vi inte är bra på. Jag hör det överallt runt omkring mig tyvär, SÄRSKILT från tjejer/kvinnor. ”Jag kan inte sjunga, jag kan inte spela biljard, jag kan inte hålla tal, jag kan inte skjuta brännboll med det runda racket (känner du igen digJ)osv. Idag är en text färdig. En text som enligt min mening blev riktigt bra och som jag verkligen är nöjd med. Det tog tid och mycket tålamod. Men det känns förbannat skönt att vara nöjd med att ha gjort något man tidigare haft inställningen om att man är dålig på. Nu kan det bara bli ännu bättre.