Sunkigt Arne-vin

Det var häromdagen, när vi satt vid fikabordet mor, far, jag, svägerskan och brorsdottern Elin. Jag hade med mig en liten men ändå gedigen receptbok som jag visade för de övriga. Jag förklarade på ett övertygande vis att i den här receptboken kunde man på ett enkelt sätt lära sig lite mer om viner - vilket vin som passar till vilken mat och varför. Enkla grundregler, mycket praktiskt för oss som inte är så insatta i det här med fylliga viner med inslag av honung, blåbär och violcitron, samt icke att förglömma det jordiga anslaget, ja, ni vet vad jag menar. När jag räckte över den lilla boken till pappa sa han:

- Behåll du din bok för dej själv. Jag dricker ju ändå bara sunkigt Arne-vin.

Sunkigt Arne-vin, just så. I vår år familj är sunkigt Arne-vin ett begrepp lika gediget som receptboken jag försökte truga på min far. Uttrycket såg dagens ljus för några år sedan och upphovsman var min kusin. Kusinen jobbade vid den tiden på Systembolaget och jag var där för att handla vin till mig själv och mina föräldrar. Dagen ifråga var kära kusin i Glasbankens tjänst och eftersom jag som sagt var inte är någon större vinkännare, bad jag honom om några vintips.

- Två flaskor vitt vin till min far, förtydligade jag.

Kusinen stegade omgående fram till en hylla där han plockade ut två flaskor vitt vin som han triumferande höll upp.

- Här har du, sa han, sunkigt Arne-vin. Passar perfekt till Arne.

- Tack, fnissade jag och lade ned de två flaskorna i min varukorg.

Två flaskor tyskt, vitt vin i en mycket moderat prisklass. Sunkigt Arne-vin.

Sedan den dagen är allt vitt vin som far bjuder på eller dricker själv, liktydigt med sunkigt Arne-vin.

- Det kvittar nog om jag kommer hem med en vinflaska för 500 spänn, ni skulle ändå kalla det för sunkigt Arne-vin, konstaterade min far den där dagen vid fikabordet.

Han hade väl en poäng där min gode far.