Nipprig cyklamen

Min älskade mor gav mig en cyklamen häromdagen. Jag är rätt redig med mina krukväxter men här misslyckades jag rejält. Den scharlakansröda skönheten började sloka, så jag gav den vatten enligt alla konstens regler. Trodde jag i alla fall. För mycket vatten, ansåg min cyklamen och slokade ännu mer. Och slokade sig ända in i evigheten. Som hämnd för min försumlighet antagligen.

För att ändå ha kvar känslan av gåvan från min kära mor, köpte jag en ny cyklamen igår. En vit den här gången. Men tror ni inte att även den vita ljuvligheten börjat sloka nu också. Jag fattar inte hur så här nippriga växter överhuvudtaget kan överleva i naturen? För det är väl ändå därifrån de kommer från början. Nåja, måhända att det här är det som kallas för naturens under.

I brist på överlevnadsstarka cyklamen; bilden ovan visar en synnerligen mer livskraftig ringblomma. Ögongodis fullt i klass med en cyklamen. Nej, det är inget fel på färgen på fotot. Den här sortens ringblommor är just så här ljusa. Som en färgsk aning om den sommar vi inte längre kan hålla kvar - mer än i minnet. Som ett framtida nu levande minne av den tid som alltid kommer tillbaka, bara vi ger oss till tåls. Och det gör vi ju.