Jag känner mig rädd att förlora
USA håller – inte helt oväntat – på att ruttna inifrån. Den senaste tidens händelser i USA med bolånekris och konkursfärdiga storbanker, har dessvärre satt igång en världsomspännande ekonomisk snöbollsrullning. Här i Sverige har Volvo tvingats varsla tusentals människor. Volvos underleverantörer – varav ett flertal finns här i Sjuhäradsbygden – har också måst varsla. Börskurserna har nått nya bottennivåer. Och nu senast idag (11/10) en artikel i BT om hur att den ekonomiska krisen kommer att påverka Sjuhärads kommuner p.g.a. sannolikt kraftigt minskade skatteintäkter. En finanskris som framför allt i USA jämförts med börskraschen 1929.
Till slut vill jag inte höra mer. Inte se mer av eländet. Tänker i mitt stilla sinne att tidningarnas versala, svarta rubriker och de ödesmättade nyhetsutsändningarna, kommer att göra folk handlingsförlamande. Inte så att varken tidningar eller TV ska blunda för fakta men att det enorma nyhetsflödet om dåliga tider, kommer att bli en självuppfyllande profetia. Att vi är på väg att tappa tron på framtiden.
Jag känner mig rädd. Rädd för att förlora. Rädd för att allt ska gå åt helvete. Men så ser jag Barngalan i SVT nu ikväll. Reportage om unga flickor som systematiskt våldtas. Barnsoldater som tvingas att döda. Barn som måste prostituera sig för att överleva. Barn vars föräldrar dött i aids. Barn som lever i krig, som tvingas fly från sina hem. Barn som dör bara för att föräldrarna inte har råd (eller kunskap) att ge barnen en enkel sockersaltlösning när barnen drabbas av diarré. Det handlar om miljontals barn. Barn som lider eller dör. Eller bådadera.
I en annan del av världen, i ljuset av det jag nyss sett på Barngalan, sitter jag med min fjuttiga rädsla för att förlora. Jag rannsakar mig själv och inser att jag inte ens kan komma på vad jag inbillar mig att jag ska förlora. Vad det är jag är så rädd för.
Finanskrisen är förstås på riktigt. Min rädsla är på riktigt. Men relativt sett, med tillägget bara. Finanskris och rädsla men bara i i-landstappning. I realiteten kommer den inte att påverka mina möjligheter att få dricka rent vatten. Kommer inte att tvinga bort mig från min lägenhet. Jag kommer även fortsättningsvis att ha råd att betala elen. Kunna duscha i varmvatten. Ha mat på bordet. Ha kvar min bil. Ha råd med Internetuppkoppling. Få tillgång till kvalificerad läkarvård om jag skulle behöva. Få och ha en massa annat.
Så vad är det egentligen jag är så rädd för att förlora? Jamen, jag vet ju inte det och just det faktum att jag inte ens kan komma på vad jag möjligtvis skulle kunna förlora, den tanken ger mig hopp. Får mig att våga tro bortom de svarta rubrikernas undergångsprofetior.
