Gå & fiska i Erkheikki

Det var Gyllene Tider med låten Gå & fiska. Det var sommaren 1996 och jag spelade låten på högsta volym i bilstereon. Om, och om igen. Ensam i bilen och, med undantag från fyra mötande fordon, också ensam på väg 395 mellan Kiruna och Erkheikki(en sträcka på ca 17 mil). Det var jag och min gamla trotjänare, den ljust metallicgröna Jettan av årsmodell 1981.

En nyhittad favvolåt i bilstereon. Ensam bil på ensam väg, på väg till Erkheikki och en väntande mysig helg i goda vänners lag. En känsla av frihet i förväntan.

Så kom regnet. Rätt många droppar på en gång och genom det hårda smattrandet mot framrutan hörde jag plötsligt hur något från bilens underrede började skrapa mot ena bakdäcket. Detta hände sig på en mycket ensam väg mitt emellan Kiruna och Erkheikki, innan mobiltelefonen blev var mans egendom. Jag insåg omgående att jag inte hade något annat val än att köra intill vägkanten, ge mig ut i hällregnet, lägga mig på knä i vägrenen och börja felsöka.

Lättnaden var stor när jag nästan direkt såg att en halvtjock vajer av något slag hängde ned under bilen, men inte så långt in att jag inte nådde den. Jag hade ståltråd med mig och en tång och hittade ett sätt att fästa upp vajern så den inte skulle kunna skrapa mot bakdäcket. Mycket lättad återupptog jag min resa men avhöll mig från vidare funderingar kring vad det var för sorts vajer som hade hängt löst. Kände att det man inte vet har man heller inte ont av. För att komma i stämning igen, blev det ytterligare en vända med Gå & fiska.

Det kändes genom sista refrängen i Gå & fiska, det kändes genom hela mig och hela bilen när jag körde ned i en håla med ena framhjulet. Regnet som fortfarande öste ner gjorde att jag aldrig såg hålan vid vägkanten, och den lilla sprickan som redan fanns i framrutan förvandlades på mindre än en sekund till en spricka som löpte över hela rutan. Men jag slapp ju i alla fall ge mig ut i regnet och leta efter något fel.

Det siktskymmande regnandet avtog bara någon kilometer innan jag nådde mitt mål, och efter regn kom en kaxig sol. Trots den nya väderklarheten missade jag mannen som stod på en rastplats vid infarten till Erkheikki och sålde rökt sik. Med facit i hand vet jag att den här mannen borde varit värd min uppmärksamhet.

Vännernas stora stuga låg på en höjd med mycket vacker utsikt över en forsande Torne älv och jag anlände lagom till eftermiddagsfikat. Senare på kvällen drack vi vin och förtärde föda och först då förstod jag vad min ouppmärksamhet kunde ha kostat mig. Tänk om jag bara hade varit på genomfärd, inte haft för avsikt att stanna över natt i Erkheikki. Då hade jag missat tillfället att få äta vad som måste vara världens godaste, nyrökta sik. Tur för mig att vännerna på plats visste bättre.

Morgonen därpå gjorde jag det som de infödda inte gör, helt enkelt därför att de vet bättre än en som bara bodde i landet norr i några år. Lagom stursk gick jag ned till Torneälvens strand modell sten, för att ta mig ett dopp. Det var ju trots allt mitt i sommaren och jag tänkte att vattnet här kunde väl inte vara så mycket kallare än i Transåssjön hemma i Borås. Det kunde det. Kallt och strömt och stenig botten på ett sätt som jag inte förstod men numera vet. Det var stoltheten som fick mig att i vägra gå därifrån innan jag hade doppat mig. Bara så ni vet, jag har badat i Torne älv.

Jag stannade ytterligare en dag och en kväll och en natt, åt mer rökt sik, drack vin och myste. Två dygn som jag äger för den längtan jag kände då. För att jag inte stod handfallen mitt i regnet på en enslig väg mitt emellan Erkheikki och Kiruna. För den rökta siken som mannen på rastplatsen sålde. För vännerna. För magkänslan i Gå & fiska.