Den där onsdagen
Jag har precis avslutat en tillfällig anställning. Redan på tredje dagen åkte jag hem på lunchen för att kolla till Katt-Asta. När jag började jobba tacklade hon liksom av, eller det kanske är att ta i, men hon var sig inte varit lik i alla fall. Pratade inte lika mycket som vanligt, låtsades som om hon sov när jag kom hem, sprang inte och slog mig på vaderna för att vi skulle leka. Alltså tänkte jag att Asta skulle må bättre om hon slapp vara ensam hela dagen och det var därför jag åkte hem den där onsdagen.
Asta blev jätteglad när jag öppnade dörren och klev in. Slog mig på vaden och tittade på mig med en blick som sa: Jag vill att vi ska leka. Det blev sålunda till att springa runt några varv, typ tjugo, i lägenheten med Astas favoritjage-leksak, en bit fuskpäls som jag fäst i ett resårband.
När jag ändå var hemma kollade jag till de små liven i Paddbo och det luktade inte gott där. Första tanken var att någon av dem hade lagt en kabel (paddkabellukt är inte att leka med) men jag såg ingen dylik. Sedan insåg jag vad det var som luktade. Det var Liten Brun som låg i vattnet och var död. Lilla, söta Liten Brun hade inte varit riktigt kry de senaste månaderna och det var antagligen därför som jag så snabbt lade ihop ett plus ett. Jag hade dock inte så mycket tid kvar av lunchen den där onsdagen, utan hann bara göra det mest väsentliga, d.v.s. föra Liten Brun till sista vilan och ge de två kvarvarande paddorna ett provisoriskt vattenkar istället för det som Liten Brun hade legat död i. Sedan tog jag Asta med mig i bilen och körde ut henne till mamma och pappa, jag visste vad som väntade när jag kom hem – sanering av Paddbo och då skulle jag inte ha tid med Astas vadslagning (obs! en vits).
Den tidskrävande saneringen av Paddbo var dock mitt minsta bekymmer den där onsdagen. Största bekymret var att jag skulle besiktiga bilen dagen därpå och att bilen redan på söndagen hade börjat bete sig som en discodansande känguru när jag körde den på låga varv. Dunk, dunk, skutt. Av husgudsreparatören Lasse hade jag fått tipset att fylla på något jox i tanken för att rengöra insprutningssystemet. Det gjorde jag under måndagen men fortfarande två dygn senare, d.v.s. den där onsdagen, var det dunk, dunk skutt som gällde och jag kände mig rätt modfälld. Bilen skulle aldrig gå igenom besiktningen i ett sådant skick. Nå, de tankarna fick jag lägga åt sidan eftersom jag var tvungen att sanera Paddbo. Jag var förvisso rätt övertygad om att Liten Brun inte hade haft någon smittsam sjukdom, men ville ändå vara på den säkra sidan. Det räckte med att Liten Brun hade dött, jag ville inte också bli av med Verner och Tjoffy Plopp.
Trots att jag inte har något vatten i akvariet var det en hel del jobb att rengöra det. Akvariet i sig var inte så svårt att rengöra, men det var bökigt att baxa det från vardagsrummet och in i duschen. Det jobbigaste var alltnog att tvätta småstenen som jag har fyllt akvariebottnen med. Men det som måste göras, måste göras. Punkt slut, det var bara att sätta igång.
När jag efter några timmars stånk och stön och svett var klar, gav jag mig i kast med karet som Liten Brun hade legat död i. Jag hällde klorin i kokande vatten vilket jag sedan hällde ned i karet och skrubbade. Ett antal gånger. Mellan varje tvättrunda luktade jag i karet och varje gång fick jag för mig att det fortfarande luktade lik. Inbillning eller inte, jag satte inte tillbaka karet till de två kvarvarande paddorna. Det fick istället hålla tillgodo med sin provisoriska plastbytta.
När jag var klar vid 20.30-tiden slängde jag i mig lite kvällsmat och åkte därefter och hämtade Asta hos mor och far. Vid avfärd närde jag en liten - men ändock - förhoppning om att bilen kanske skulle funka nu, men det var fortfarande dunk, dunk, skutt och förhoppningen for sin väg. Hemma igen väntade duschen och en liten lekstund med Asta. Därefter hopp i säng och klockan den ställde jag på 05.10, en timma tidigare än vanligt eftersom jag skulle vara på besiktningen 07.10. Jag tar alltid två timmar på mig på morgonen, husmorsgymnastik, frukostnjut och att läsa min BT är viktiga saker för att få en god start på dagen.
När jag stegade ut till bilen på torsdagsmorgonen var det med onda aningar, men hör och häpna! bilen tuffade på utan de senaste dagarnas dunk, dunk, skutt. Bara något enstaka hoppsa-steg. På uppfarten till motorvägen vrålade jag av lycka i bilen och jag hoppas verkligen att ingen såg vrålapan i den vita Opel Corsan. Och på besiktningen gick gullesnuttbilen igenom utan anmärkning. Det blev en bra dag torsdagen efter den där onsdagen. Även om det ser mörkt ut ibland, låt vara att det bara handlar om småsaker, är lyckan så stor när det ordnar sig nästan av sig självt.
