Att välja sina strider
Jag tänker på vad en f.d. arbetskamrat sa till mig när jag tampades med en text som jag skulle lägga ut på webben:
- Man ska välja sina strider.
Jag är ganska kass på att välja mina strider när det kommer till bloggandet. Vissa dagar har jag kämpat med texter som trots nedlagd möda, inte blivit bra. Sedan har jag ändrat och ändrat och raderat och fortsatt att skriva och börjat om – bara för att upptäcka att idéerna tagit slut. Då försöker jag en gång till. Detta är inte att välja sin strid, utan att begå skriftlig harakiri.
Igår t.ex. var det stört omöjligt att komma på något att skriva om och mina tankar gick då till såna där – mestadels Stockholmsbaserade tror jag - inne-bloggare som skriver om vad de gör varje dag. Det verkar vara så lätt. Dagar när jag har svårt att åstadkomma en text, vore det att välja sin strid att skriva på det där viset. Men att blogga om att jag aj, aj, har ont i fötterna för att under fem timmar ha shoppat smink och kläder för tusentals kronor, lägga ut foton på märkeskläderna jag har köpt och mitt nya nagellack, tala om vilka viktiga personer jag ska träffa under dagen, vilken fettsnål mat jag valde till lunch, vem som sa vad till vem och vid vilken tidpunkt och när jag kom i säng – allt det där känns så självcentrerat. Är det verkligen intressant i längden att läsa sådant här?
Mina dagliga förehavanden är f.ö. inte så spännande att det skulle kunna gå att blogga om dem. Jag är en mycket otrendig människa, har få men nära vänner, går nästan aldrig ut på lokal och ser shopping som ett nödvändigt ont. Jag går upp vid samma tid varje morgon, utför alltid mina morgonsysslor i exakt samma ordning som dagen före, äter samma slags frukost som jag gjort de senaste 25 åren, gör en massa andra saker som jag gjort förut och? jag är nöjd – förutom när jag måste diska. Duscha är också tråkigt förresten.
Jag lever vad man skulle kunna kalla för ett enkelt liv och har det mesta jag behöver. Det enda jag önskar mig är att någon arbetsgivare ska förstå att jag är värd att anställas. Att min kropp ska vara lite snällare mot mig vissa dagar (jag har en bindvävssjukdom. En rackare vid namn Ehlers Danlos Syndrom). Samt att jag ska få möjlighet att bygga min hus på min skogstomt. Det sistnämnda är en realitet när jag får mitt jobb.
Jag ser det som en gåva att inte längre längta efter prylar. Måhända att minskad pryllängtan är något som har med stigande ålder att göra? Fast jag tror ändå att det som har haft mest betydelse, är att jag under flera år haft det kärvt ekonomiskt och tvingats inse hur mycket det är som jag inte behöver. Vägen till att inte sukta efter prylar har varit mindre kul, men att äga en obefintlig pryllängtan är ett bra sätt att slippa välja en strid. Tycker jag i alla fall. Och så blev det ju en blogg också till slut.
