Annons

Detta är inte mitt Sverige

Några drog vinstlott och några nitlott – helt slumpvis – när de skrev in sig som asylsökande på Migrationsverket. Rättssäkerheten är obefintlig, anser Christina Lindqvist.
Debatt • Publicerad 17 november 2018
Detta är en opinionstext i Borås Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Foto: Marcus Ericsson/TT

Hösten 2015 fick vi 40 nya elever på Tranängskolan i Tranemo på grund av den massflykt, som drog från främst Syrien och Afghanistan. Eleverna/barnen hade skiftande skolbakgrund. Det fanns asylskäl för alla syrier, så de stannade i kommunen till 2016–2017, innan de fick uppehållstillstånd och fick söka sig vidare till kommuner med andra möjligheter gällande jobb och bostad. Kvar blev afghanerna som väntade och väntade och väntade på sina besked från Migrationsverket. Nu har det gått tre år och beskeden börjar komma.

Tänk dig att du är en flicka på tolv år 2015. Du har brokig skolbakgrund från Afghanistan och har flytt genom Europa. Du kommer till Sverige och blir placerad i Tranemo kommun. Ditt språk är dari och inga bokstäver är desamma som vårt alfabet. Du har inte läst engelska, vilket innebär att du inte kan göra dig förstådd över huvud taget med någon.

”Jag förstår inte hur det kan ta tre år att komma fram till om det finns asylskäl eller inte.”
Annons

Du bestämmer dig för att satsa allt och lär dig alfabetet, svenska, ordförståelse och åker till extra undervisning i Borås med mera. Detta resulterar i att du har nästan alla betyg redan efter ett år.

Efter två år är betygen bättre än för flera av de svenskfödda eleverna. Du sliter och kämpar. Som alla andra kallas du på möte med studie- och yrkesvägledaren för att prata om gymnasievalet och du ska gå på öppet hus på Tranemo gymnasieskola med dina klasskompisar.

Då kommer avslaget från Migrationsverket, för familjen har inte asylskäl. Deras grannar från tiden i Afghanistan – som nu också bor i Tranemo kommun – har redan fått uppehållstillstånd eftersom det anses vara för farligt att flytta tillbaka. Tydligen gäller det inte denna flickas familj.

Som av en slump, angående vilken handläggare man fick när man skrevs in på Migrationsverket, så drog några vinstlott och några nitlott. Trots detta kommer eleven varje dag till skolan med inställningen att även om hon utvisas så är kunskapen bra att få. Flera av de andra barnen med liknande situation blir så ångestladdade, rädda och deprimerade att de inte går ur sängen. Runt dessa barn lever föräldrar, som försöker hålla ihop sig i sin ångest och rädsla.

Jag var obetänksam vid ett tillfälle och frågade om de hade någon lägenhet eller något hus kvar i Afghanistan. ”Vi har ingenting kvar, allt är sålt. Flyttar vi tillbaka så dödar de oss”.

I mitt Sverige gör man inte så här med människor. Jag förstår att det var ont om resurser på Migrationsverket när så många flyktingar kom. Jag förstår att handläggningstiderna varit långa. Men jag förstår inte hur det kan ta tre år att komma fram till om det finns asylskäl eller inte.

Jag förstår inte heller att man kommer fram till olika saker för likadana familjer. Rättssäkerheten är obefintlig. Jag skäms över vårt system. Oavsett om asylskäl finns eller inte måste man ju säga att efter tre år, i synnerhet för en familj som skött sig prickfritt, så får man stanna. Det är inhumant att göra något annat.

Detta är inte mitt Sverige!

Christina Lindqvist, lärare på Tranängskolan, 7–9, Tranemo

Annons
Annons
Annons
Annons