Vi skäms inte för vår historia
Om man bemödar sig att ta reda på fakta ser man snabbt att dessa påståenden saknar grund. Låt mig göra några korta nedslag i svensk politisk historia, och bland annat titta på sådant som rösträtt, pensioner, semester, sjukvård och barnbidrag.
Det var en högerregering under Arvid Lindman som genomförde den allmänna rösträtten för män till riksdagens andra kammare 1907. Beslutet om allmän och lika rösträtt för män även till kommuner och landsting togs 1918.
Högern hade andra förslag, men gick inte emot riksdagsbeslutet. Beslutet om kvinnlig rösträtt fattades våren 1919 och togs utan votering. Högern stod därmed bakom beslutet. Med anledning av att det i år är 90 år sedan den kvinnliga rösträtten användes första gången har riksdagens utredningstjänst på eget initiativ gjort en historisk sammanfattning av hur den kvinnliga rösträtten växte fram. Det visar sig då att de mest aktiva pådrivarna i frågan från början var en högerman, Cornelius Sjöcrona, och en socialdemokrat, Carl Lindhagen.
Folkpensionerna infördes 1913 av en liberal regering. Det var högerregeringen, med Arvid Lindman som statsminister, som 1907 som tillsatte utredningen som konstruerade förslaget. När det gäller ATP-reformen 1959 röstade högerpartiet nej. Man hade ett eget förslag till tjänstepension enligt en annan modell. I efterhand visar det sig att det var klokt att rösta nej, om högerns förslag hade genomförts i stället hade vi idag haft ett mycket pålitligare och gedignare pensionssystem.
När det gäller semester var högern inte emot införandet av två veckors semester 1938, men ville genomföra detta i en långsammare takt än regeringen hade föreslagit och var också oenig med regeringen om hur reformen skulle finansieras. Högern gick inte heller emot förslagen om tre respektive fyra veckors semester 1951 respektive 1963 men hade ändringsförslag gällande ikraftträdandet. 1976 infördes fem veckors semester av en borgerlig regering där moderaterna ingick.
Högerpartiet stödde förslaget till allmän sjukförsäkring 1946, men ville att staten skulle stå för en något mindre del av kostnaden. När det gäller förslaget 1953 om en utbyggnad av sjukförsäkringen och lägre patientavgifter så motsatte sig inte högerpartiet reformen, men ansåg att beslutsunderlaget var för dåligt, bland annat eftersom det inte fanns med något om hur reformen skulle finansieras. Högern begärde därför att beslutet skulle skjutas upp tills dessa frågor var lösta.
1947 infördes allmänna barnbidrag. Högerpartiet hade ändringsförslag, men motsatte sig inte införandet av allmänna barnbidrag, utan förslaget antogs av en enhällig riksdag. Därefter har barnbidraget höjts av både socialdemokratiska och borgerliga regeringar.
Fakta talar sitt tydliga språk. Vi moderater har absolut ingen anledning att skämmas för vår historia, tvärtom har vi haft en viktig roll i många historiska beslut.
I de fall högern/moderaterna röstat emot viktiga reformer har det sällan handlat om ett motstånd mot själva reformen, utan om att vårt parti haft andra förslag till lösningar eller finansiering eller krävt bättre beslutsunderlag.
Samtidigt är det givetvis så att alla svenska partier har haft åsikter i sitt förflutna som med dagens kunskaper och synsätt känns tveksamma. Men man måste alltid se detta i ljuset av hur samhället såg ut då. Varje politiker formas av sin samtid, och vissa av de beslut vi fattar idag kommer säkert att upplevas som konstiga om 100 år.
Jan Ericson (M)
riksdagsledamot
