Vem ska ta ansvar för näthatet?
Internet kan vara en stor demokratisk tillgång. Det har vi sett exempel på i vår omvärld, där den fria kommunikationen till och med välter diktaturer över ända. Det går idag inte att censurera information eller hålla ett helt folk ovetande om vad som händer i omvärlden, stoppa obehagliga sanningar eller styra information i en viss riktning. Informationen söker alltid nya vägar.
Samtidigt nås vi av allt fler exempel på hur internet missbrukas för att sprida hatpropaganda, främja extremism och rasism, eller underblåsa våld och hot mot enskilda personer. Det kan gälla allt från odemokratiska och våldsbejakande organisationer, som målmedvetet använder nätet för att sprida sina antidemokratiska budskap till enskilda människor som i affekt över en förlorad fotbollsmatch sprider hot och uttrycker sig på ett sådant sätt att man sannolikt ångrar redan dagen därpå.
Häromdagen kom en rapport från Wisenthalcentret som visar att det idag finns 15 000 rasistiska hemsidor i världen som sprider hatpropaganda mot främst judar och muslimer. Det innebär nära nog en fördubbling på två år.
Enligt statistik från Brottsförebyggande rådet anmäldes samtidigt 161 brott med antisemitiska motiv och 272 brott med islamofobiska motiv bara i Sverige år 2010, men mörkertalet antas vara stort.
Att det kan finnas ett samband mellan ett ökat antal hemsidor med rasistiska syften och brott som begås i samma syfte är ingen särskild vågad gissning. Samma samband kan vi hitta inom ett helt annat område, nämligen våldstendenser med koppling till personer som utger sig för att vara fotbollssupportrar.
Efter Elfsborgs seger mot IFK Göteborg nyligen frodades exempelvis näthatet på IFK Göteborgs forum. Det handlade både om kraftfulla och otäcka hot, oftast anonyma, riktade mot domaren och mot enskilda spelare. En spelarens adress lades ut på forumet i bästa maffiastil och hans familj nämndes vid namn.
Ett annat exempel på näthatet inom fotbollen var när en allsvensk fotbollstränare i Stockholm för några år sedan valde att lämna sitt uppdrag på grund av allt värre hot från de egna supportrarna, något som också blåstes under på olika forum.
Nätet används även för att organisera rena uppgörelser mellan våldsbenägna grupperingar kring olika lag, utan minsta koppling till någon fotbollsmatch. Det är ingen vild gissning att den hårdare tonen och den ibland hatiska stämningen mellan olika grupperingar före, under och efter fotbollsmatcher har en direkt koppling till det växande näthatet.
Går det då att begränsa det hat och den extremism som frodas på nätet? Röster höjs ibland för hårdare myndighetskontroll och hårdare lagstiftning. Det brukar vara patentlösningen som efterfrågas på snart sagt alla samhällsproblem. Men det vore en både felaktig och omöjlig väg.
Brottslig verksamhet på nätet som exempelvis uppmaning till brott eller upplopp, uttryckliga hot mot enskilda personer, eller hets mot folkgrupp ska givetvis polisanmälas och sedan utredas av polis och de skyldiga dömas. Dagens lagstiftning möjliggör redan detta. Men i övrigt handlar det om att vi alla måste ta ett ökat personligt ansvar.
Den som driver en nättidning, hemsida, blogg, forum eller chattsida måste ta sitt ansvar och se till att de som uttrycker sina åsikter där gör detta på ett balanserat sätt. En hård och tuff debatt måste självklart tillåtas, men man måste agera kraftfullt när någon går över gränsen. Och vi vuxna måste våga vara förebilder för våra ungdomar. Oavsett om vi är föräldrar, lärare, föreningsledare, politiker eller fotbollssupportrar. Ingen lagstiftning i världen kan ersätta det personliga ansvaret.
Jan Ericson (M)
riksdagsledamot
