Varglobbyn saknar viljan till samförstånd

Alla kan strejka från ett betalt arbete, men vi strejkar faktiskt från ett i stort sett obetalt arbete. Det tycker debattörerna är lumpet.

Det är bilisterna och tågen som skadar viltet. Så ansvaret för att de skadade djuren inte skall behöva lida är definitivt samhällets. Men ansvaret för att den frivilliga eftersöksorganisationen nu håller på att bryta samman är något som varglobbyn får ta på sig. Kör man över oss landsbygdsbor genom att kräva en obegränsad vargstam så får man räkna med olika protestaktioner.

Vi är 6 000 eftersöksjägare som spårar upp cirka 40 000 trafikskadade djur på vår fritid. Man att en stor del av eftersöksjägarna nu strejkar och faktiskt en hel del anmäler att de slutar för gott med denna samhällstjänst, då börjar varglobbyn få kalla fötter. Man inser att samhället faktiskt behöver jägarnas hjälp med detta.

Retoriken man tänkt ut är att splittra Jägarsverige. Nu finns helt plötsligt goda jägare och onda jägare enligt debattörerna. Det är ju ändå något positivt, för varglobbyn har tidigare alltid jobbad med att smutskasta hela jägarkåren så mycket som möjligt. De goda jägarna är de som fortfarande gör eftersök och de onda jägarna är de som slutar eller strejkar. Man frågar sig varför varglobbyn väljer denna retorik i stället för att försöka komma fram till en rimlig lösning på konflikten.

Det enkla svaret på detta är att man inte vill ha någon samförståndslösning på vargfrågan. Vargen är nämligen deras största kassako. Den dagen då vargen inte är utrotningshotad så behövs ju till exempel inte Rovdjursför-eningen. Därför fortsätter man och argumenterar för tusentals vargar oavsett hur stora skador det blir och vad det kommer att kosta bönder och markägare.

Vi menar att landsbygdens befolkning skall skadas så lite som möjligt ekonomiskt och socialt av vargen. Antalet skador hänger mycket ihop med antalet vargar. Därför måste vargstammen begränsas. Det skall absolut inte vara obegränsat med skador, som Rovdjursföreningen lobbar för.

Vi måste komma ihåg att vargen är världens vanligaste rovdjur och inte något utrotningshotat djur. Det finns vetenskapligt stöd för att tillföra genetiskt förstärkning med två vargar om året, så vi kan utan problem hävda gynnsam bevarandestatus med någonstans runt 100 vargar i Sverige. Detta är då ett minimiantal som uppfyller EU:s art- och habitatdirektiv.

Sedan så bör man försöka få till ett maxtak på runt 160 vargar samt ett system där ingen skall behöva leva med ett vargrevir i mer än tre år. De som är drabbade av vargen kommer att få en mer hoppfull framtid och på detta sätt bör vi även få en större acceptans för vargen på landsbygden.

Debattörerna beskyller Lena Ek för att vara jävig i denna fråga på grund av att hon har jägarexamen. Men om vi skulle tänka som Rovdjursföreningen så skulle ju inte en kvinna kunna vara beslutfattare i kvinnofrågor, en färgad kvinna vara integrationsminister eller en medlem i Naturskyddsföreningen vara miljöminister.

Man säger även att EU gav varglobbyn rätt efter att man överklagat till kommissionen. Det har man aldrig gjort då frågan inte varit uppe i EU-domstol. Däremot så behövde regeringen komplettera med en förvaltningsplan och en sårbarhetsanalys enligt EU. Varglobbyn ville absolut inte ha någon sårbarhetsanalys då vetenskapen eventuellt skulle kunna visa att vargen nu inte är en hotad art i Sverige. Men den är trots allt nu gjord av våra vargforskare på beställning av miljöministern, och sårbarhetsanalysen visar att vi endast behöver 40 vargar i Skandinavien för att vargstammen skall överleva i 100 år.

Svenljungagruppen stoppar strejken när vi får ett tak på 160 vargar och- vi får garantier för att staten tänker finansiera alla skador som dessa vargar åsamkar landsbygdens befolkning.

Kjell Lennartsson

talesman för Svenljungagruppen