Vårdstrejken beror bland annat på kommuner som Borås stad

Det känns som ett hån när man läser Ingela Gardner Sundströms (ordförande i förhandlingsdelegationen, SKL) debattartikel i onsdagens Borås Tidning. Hon anser bland annat att det är tack vare den lokala lönebildningen som sjuksköterskorna haft en löneökning som är en av arbetsmarknadens bästa sedan 1995. Verkligheten är att från 1995 och fram till 2002 fungerade det bra och vi hade en positiv löneutveckling. Efter 2002 planade löneutvecklingen ut. Flera landsting och kommuner hade ändrat uppfattning och frångick intentionerna i HÖK 05 som är Vårdförbundets avtal med SKL. Det garanterade utfallet (2 %) i avtalet blev normerande istället för att vara grund för den lokala lönebildningen.

Gardner Sundström har uttalat sig ett otal gånger både i massmedia och på SKL:s hemsida hur mycket sjuksköterskor tjänar och hur obegripligt det är att Vårdförbundet kan framställa sina medlemmar som förlorare och dessutom ta ut dom i strejk. Hon menar att statistik visar på ett utfall på sammanlagt 4,3 % förra året och att det är dubbelt så mycket som det centrala avtalet garanterade. Detta är, enligt Gardner Sundström ett tydligt tecken på att de lokala arbetsgivarna värderar förbundets medlemmar mycket högt.

En av orsakerna till att Vårdförbundet strejkar är att de inte tror på de lokala arbetsgivarnas vilja att värdera förbundets medlemmar. Där är arbetstagarna garanterade ett utrymme om minst 2 %, men arbetsgivarna har en skyldighet att göra en omfattande analys och därefter göra en bedömning av löneökningsbehovet. Många arbetsgivare följer intentionerna och i många kommuner och landsting har medlemmarna fått 4–6 % för 2007. I Borås stad har vi i flera år legat på lägsta nivå, alltså runt 2–2,2 %. Borås stad har hoppat över analysen och utgår från det garanterade utfallet och har det som ett ”tak” istället för ett ”golv”. Skillnaden har inget att göra med hur bra det går för kommunen eller landstinget utan det är arbetsgivarens förhållningssätt och arbetssättet kring löneprocessen som avgör vad det blir för resultat. Till exempel har Göteborg, som har minst nettotillgångar av alla kommuner i Sverige, ett utfall på 3 % till skillnad från Helsingborg, som är tredje starkaste kommun i Sverige, men med ett utfall på bara 2,3 %. Fler exempel på kommuner som har stora underskott, men ändå satsar på sina medarbetare är Jönköping, Sundsvall, Gotland och Eskilstuna där utfallet har varit mellan 3,0 och 4,2 % förra året.

HÖK 05 anses vara ett av de modernaste avtal på svensk arbetsmarknad med fokus på långsiktigt arbete där lönesättningen skall ske lokal och tanken är att lön sätts utifrån individens bidrag till verksamhetens utveckling. Avtalet lägger stort ansvar på arbetsgivarsidan och SKL är medvetna om att intentionerna inte alltid följs. SKL är angelägna att behålla avtalet och de anser att den är en förutsättning för att lyckas behålla och rekrytera personal med rätt kompetens och därför är det viktigt att arbetsgivarna följer intentionerna. Ändå vill inte Gardner Sundström ”ta dessa kommuner i örat”, eftersom varje lokal arbetsgivare måste bedöma vad ekonomin tillåter, enligt en intervju i Vårdfacket. Arbetsgivarna som hoppar över analysen och går direkt till lägsta utfall trots god ekonomi skrattar åt avtalet. SKL måste ge tydligare signaler till de lokala arbetsgivarna om deras ansvar för lönebildningen.

Gardner Sundström skriver också i debattartikeln att vårdförbundets medlemmar har en medellön på 24.500 kronor plus tillägg på 1.500. Och att 10 % av samma medlemmar tjänar över 29.000. Gardner Sundström förvränger sanningen när hon påstår något sådant. Av vårdförbundets medlemmar finns det över 10.000 personer som är antingen chefer, vårdlärare, forskare eller driver eget företag. Det är dessa personer som kvitterar ut denna lön varje månad. Dessutom är 8 % av alla medlemmar anställda i privat regi och har således mycket högre löner än anställda i kommuner och landsting. Att räkna in tillägg som räknas som obekväm arbetstid i månadslönen är inte relevant. Dessa tillägg får alla, oavsett om man arbetar inom vården, polisväsendet, brandkåren eller inom handel och restaurang eftersom arbete sker på obekväm arbetstid.

I Borås stad ligger medellönen på 22.683 kronor för en kommunsjuksköterska och 23.677 för en distriktssjuksköterska. På riksnivå ligger den på 25.056 respektive 25.857. Alltså har Borås stads sjuksköterskor ca 2.400 kronor lägre medellön. I jämförelse med våra grannkommuner ligger vi också lägre (ca 1.000 kr) och för till exempel en distriktssjuksköterska kan det löna sig att åka 2–4 mil eftersom lönen kan öka nästan 3.000 i grannkommunerna. Borås stad har halkat efter stort när det gäller lönesättning för dessa yrkesgrupper och det kan åskådliggöras ännu tydligare när man ser att den undersköterska som tjänar mest i Borås stad tjänar 3.200 kronor (2008 års lön) mer i månaden än den distriktssjuksköterska i Borås som tjänar minst (2007 års lön) i samma stad fast hon har långt över fyra års högskoleutbildning medan undersköterskan har gått en kortare gymnasieutbildning som i många fall betalats av arbetsgivaren. Det krävs stora lönelyft 2008 för att utjämna denna skillnad.

Undersköterskorna är väl värda sin lön, de gör ett kanonjobb, men det gör vi också, dessutom med ett mycket större medicinskt ansvar. Det är vi som delegerar, handleder och stöttar undersköterskorna i deras arbete. Det är vi som ansvarar att de utför vården på rätt sätt och det är oss de kontaktar när de vill ha hjälp eftersom vi bär huvudansvaret för den medicinska vården. Vi är en auktoritet när vi uttalar oss inom vårt kunskapsområde och vår kunskap är efterfrågad. Vår legitimation visar vår nyckelroll i vården och den visar också att patient, anhöriga och personal kan lita på att vi har ett yrkesansvar och en egen yrkesetik. Varför visar det sig inte i vårt lönekuvert också?

I år har Borås stad ett överskott på 260 miljoner och vi väntar spänt på nästa lönerevision när våra arbetsgivare förväntas följa avtalets innehåll. Vi godtar inte längre ”golvet” utan vi kräver lön efter Borås stads riktlinjer för individuell och differentierad lön som utgår ifrån medarbetarens prestation, kompetens, arbetsuppgifter och attraktionskraft på arbetsmarknaden. Vi vill inte längre ha 200 kr i lönelyft och argument som ”pengarna räckte inte, du har ju bra lön innan och måste höja dom som ligger lägre”. Mellanchefen som skall fördela lönen har det inte lätt eftersom hon eller han ju inte har fått några pengar att fördela utefter avtalets intentioner och ovanstående riktlinjer.

Git Bodin-Arcabic

distriktssjuksköterska, kvälls –och nattorganisationen, Sociala blocket