Vad ska vården prioritera?

Byalagsupproret Frisk sjukvård har under några år i många debattartiklar kritiserat den många gånger dysfunktionella svenska vården och framför allt pekat på strukturella problem. Vi har skrivit om att en del av utmaningarna handlar om den alltmer åldrande befolkningen samtidigt som forskningen avancerar i rask takt. Vi kan göra oändligt mycket mer i dag än för 30 år sedan samtidigt som behovet ökar. Den etiska debatt som alltid funnits inom sjukvården blir allt viktigare men också svårare. Vilka kan vården hjälpa? Vilka ska den hjälpa? Vad är hjälp? Ska några ha hjälp på bekostnad av andra? Är ett liv viktigare än en vårdcentral på landsbygden? Vi har inte oändligt med resurser, och ovanstående frågor blir än svårare när vi måste stoppa in en negation i dem.

Peter Geiger, läkare på Säs, har i två debattartiklar i BT på ett föredömligt sätt lyft dessa frågor. Han vill ha prioriteringshjälp, inte endast ekonomisk strypning som begränsar hans arbetsmöjligheter. Han konstaterar helt riktigt att detta är en samhällsfråga, och vi kan tyvärr endast konstatera att sjukvårdspolitiken lyser med sin frånvaro kring dessa viktiga frågor. Att det dessutom finns olika regler och förhållningssätt till (ofta mycket dyra) behandlingar och diagnoser i våra olika län och regioner, spär naturligtvis på känslan av att vi har en orättvis vård.

Vi tror att det snarare är denna otydlighet i den svenska vården, än det Peter Geiger försöker förmedla, som får signaturen ”Fortfarande orolig medborgare” att reagera i sina repliker. Hand i hand med ovanstående utmaning har vi frågan om hur den svenska vården styrs och organiseras. En diskussion som skulle kunna tyckas vara enklare än den etiska, men även i denna debatt lyser sjukvårdspolitiken i stor utsträckning med sin frånvaro.

Det råder i stort sett konsensus kring att den svenska vården är oerhört fragmentiserad på en rad huvudmän, utförare och aktörer – och att detta ställer till problem. Ändå präglas sjukvårdsdebatten, så länge det är våra politiker som är avsändare, av ett lappande och lagande av detta lapptäcke. Ibland sjösätter man någon ny idé, såsom nätdoktorer, och varje gång får man efterklokt fråga sig varför man inte börjar med en seriös konsekvensanalys?

Vi vet att stafettjänster, som till alltför stor del bemannar den svenska vården, både är en ekonomisk gökunge samtidigt som det inte förbättrar kvalitet, kontinuitet och god arbetsmiljö. Detta skulle kunna avskaffas i morgon, förutsatt att vi har politiker som vågar ta dessa beslut samt att det sker nationellt.

Vi har i decennier varit överens om att framför allt primärvården är vårdens akilleshäl. Att prioritera detta så att vi får tillräckligt med allmänläkare och övrig personal kan göras, men det förutsätter politiker som tar beslut och att det sker nationellt.

Vi vet i dag att det new public management-tänkande som fortfarande präglar vården, det vill säga att vi låtsas efterlikna industrin med en rad beställare och utförare, inte har lett till effektivitet. Det har gett oss en administration som svällt över alla bräddar, otydlighet (inte minst när det gäller vem som har ansvar) och urvals- och behandlingskriterier som inte sätter människan/patienten i första hand, utan pengar. Även detta kan vi naturligtvis ändra på, förutsatt att vi har politiker som vill ta den diskussionen och beslutar om nya nationella riktlinjer.

Vi saknar de radikala omtagen av svensk vård som verkligen skulle kunna göra skillnad. Som vi ser det förutsätter det nationella beslut istället för dagens hattande och ensidiga ekonomiska debatt utan substans.

För nätverket Frisk sjukvård

Markus Otterloo, Ubbhults byalag

Monica Molin, Fritsla byalag

Siv Kopasci, Torestorps framtid