Usch för skolk!

För ett par veckor sedan satte herr Björklund ned en ny fot och tänker nu ge sig på skolket i skolan. Borås Tidnings ledarskribent Katarina Larsson hakar på och berömmer den handlingskraftige. ”Det är viktigt att eleverna är i skolan”, skriver hon, utan att tala om varför, och hon funderar vidare: ”Och kanske kan förslaget att skriva in skolk i betyget ses i ett sammanhang där regeringen med viss idoghet försöker slå ett välkommet slag också för strävsamheten, fliten och pliktkänslans upprättande i skolan”.

Jag har länge förundrat mig över att vi tvingar våra ungdomar att släpa sig till en urtråkig sysselsättning under något decennium, under den tid i deras utveckling då kreativiteten skulle kunna blomma ut och fullända barndomens enorma kunskapsinhämtning.

Betänk barnets tidiga utveckling, när det snabbt lär sig sin egen kropps reaktioner på allehanda företeelser, inhämtar oändligt mycket intryck från alla sina sinnen och lär sig tolka signaler som kropps-, tal- och skriftspråk. Och tycker att det är kul. Jämför sedan detta med tonåringens skoldag, den eviga väntan på friheten, i eftermiddag, på fredag, vid terminsavslutningen, till den slutgiltiga befrielsen, gymnasieexamen.

Problemen är inte nya, pliktfokusering har kritiserats förut:

Michel de Montaigne år 1580:

”Läraren måste låta eleven sålla allt och får aldrig stoppa in något i hans skalle enbart i kraft av sin myndighet och elevens starka tilltro; Aristoteles principer bör inte bli hans – lika litet som stoikernas och epikuréernas. I stället bör man göra honom bekant med en mångfald av olika idéer, sedan får han själv välja om han kan, annars får han fortsätta att tvivla. Bara dårar är säkra och trosvissa.”

Samuel Butler år 1872:

”Ibland undrar jag hur det kommer sig att den vållade skadan inte blev uppfattad tydligare och att de unga männen och kvinnorna växt upp till att bli så förståndiga och dygdiga som de ändå blev, trots de nästan avsiktliga försöken att förvrida och hämma dem i växten. Somliga fick utan tvekan men, av vilka de led så länge de levde; många syntes dock inte ta någon skada alls, och somliga syntes nästan bli bättre. Anledningen tycks vara att gossarnas naturliga instinkter i de flesta fall gjorde sådant totalt uppror emot utbildningen att, hur lärarna än försökte, förmådde de aldrig dem att på allvar ägna den någon uppmärksamhet.”

Karl Popper år 1945:

”Man har påstått – med rätta, tyvärr – att det var Platon som uppfann både våra högstadieskolor och våra universitet. Jag känner inget bättre argument för en optimistisk människosyn, inget bättre bevis för människornas oförstörbara kärlek till sanningen och rättrådigheten, deras uppfinningsrikedom och envishet och hälsa, än att detta förödande utbildningssystem inte har förstört dem totalt. Trots att så många av deras ledare förrått dem finns det ett ansenligt antal, såväl gamla som unga, som är redliga, och intelligenta, och hängivna sin uppgift.”

Notera att vi efter 1945 åtskilligt har ökat den obligatoriska skoltiden utan att egentligen ha ökat den kunskapsmängd som eleverna tillgodogör sig. Överbliven meningslös tid skapar tristess och dämpar kreativitet. Eleverna är knappast dummare nu.

I TV-serien klass 9A i våras visade det sig att ett gäng engagerade lärare lyckades få en klass i Malmö att lyfta sig från klart underläge till högsta nivå. Man ställer sig frågan: Vad lärde sig de flitiga ele-verna i sjuan och åttan när denna ”underdog”-grupp kunde komma ikapp och gå förbi under en termin? De flitiga kunde naturligtvis också ha kunnat skita i skolan och ägna sig åt roligare sysselsättningar under dessa år och sedan läsa in vad de behövde på en termin. Om de inte helt passiviserats i den trista skolmiljön dessförinnan. I Malmö krävdes det några ”superlärare” för att bryta tristessen och passiviteten. Mycket tyder på att skoltiden helt enkelt är för lång. Övertiden tycks inte uppfylla något annat syfte än att vara en tid för säker förvaring av unga människor.

Hur har det blivit så?

En drivkraft har nog varit rättvisetanken; alla skall med, ingen ska behöva stå utan en gymnasieexamen. Oavsett de goda intentionerna så har detta slagit snett, istället för en jämlik kunskapsnivå har vi fått en jämlik tristess. Anpassningen till de ”svaga eleverna” är förmodligen ett misstag, de svaga eleverna fanns inte före skolstarten, de har skapats av tristessen.

En annan drivkraft har kanske kampen mot ungdomsarbetslösheten varit. Vällovligt, men synnerligen klumpigt. Visst kan ungdom hitta kreativa sysselsättningar utan att sitta på skolbänken hela dagen, förmodligen är en minskning av skoltiden en förutsättning för att få dem att sysselsätta sig med något vettigt.

Ytterligare en drivkraft kan ha varit viljan att stöpa alla i samma form, att förbereda för samhällsanpassningen, ”strävsamhet, flit och pliktkänsla”, som BT:s ledarskribent säger. Hellre lydiga idioter än självständigt tänkande kritiker.

Men, den tiden då vi behövde robotar i monotona industriarbeten är lyckligtvis förbi.

Oavsett orsakerna till denna trista institution som heter skola så behöver ungdomen befrias, ges möjlighet till ett liv värt deras förmågor.

Minska den obligatoriska skoltiden! Ge eleverna tid och lust till att studera.

Thomas Svensson

Miljöpartist