Sverige skall ha animaliefabriker
Sedan årsskiftet har en global livsmedelskris utvecklats. För den som följt de senaste årtiondenas politik på området är förändringen inget oväntat. Det enda förvånande är hastigheten i skeendet. Desperationen hos den globala politikerkåren visar hur okunniga man är angående ekologi och biologiska funktioner i vår tillvaro. Tilltron till ekonomiska lösningar har följt särskilt svenskarna under mycket lång tid att vi inte förstår när ett paradigmskifte är på gång. Nu måste människor med andra värderingar än bara pengar träda in och korrigera samhällsutvecklingen.
I mitten av 1960-talet fick de svenska politikerna en förfrågan från sina grannar, Finland och Norge om ett jordbrukspolitiskt samarbete. Både Finland och Norge ville fortsätta den jordbrukspolitik som ändå hållit liv i finländare och norrmän under krigsåren. Alltså ville man fortsätta den småskaliga naturnära jordbrukstraditionen inriktad på en lokal marknad. Sveriges svar var enkelt och politiskt tydligt. ”Sverige skall ha animaliefabriker”. Efter detta lämnade Sverige den ekologiskt möjliga livsmedelsförsörjningen bakom sig. Finland och Norge fortsatte sitt jordbrukspolitiska spår där särskilt Norge ännu har ett fungerande jordbruk. Detta skedde för över fyrtio år sedan!
Med rejäla livsmedelssubventioner under 1970 -talet höjdes det svenska lantbrukets avsalupriser så pass att även lantbruket ansågs klara ett skattesystem som bara de mest framgångsrika exportföretagen dittills klarat av. Därmed var hela befolkningen satt under samma skattesystem. Men man hade glömt att jordbrukets skatter var en del av livsmedelssubventionerna. På 1980-talet steg räntan kraftigt och inflationen blev ett problem. Jordbruket som näring ansågs fungera så strålande att politiken beslöt att jordbruket borde kunna konkurrera på världsmarknaden. De lantbruk som gav ett överskott insåg inte att det handlade om räntevinster på 10 – 15 % på det egna kapitalet. Det handlade inte alls om biologisk produktivitet. När inflationen lugnade sig på 1990-talet blev det åter en forma av subventioner som blev räddningen. Produktionen av livsmedelsråvaror, som det numera heter, blev alltmer en bisak då omsättningen av inköpt foder och andra insatsmedel, olika investeringar plus EU-ersättningar blev motorn i lantbruksföretagen. Animaliefabriken var ett faktum.
Den internationella politiken hade redan i början av 1990-talet bestämt att jordbrukssubventioner skulle fasas ut globalt runt år 2010. Där är vi snart. För svensk del hade svenskt jordbruk redan förlorat sin ekologiska och ekonomiska bas då landet redan bestämt att jordbruket inte hade något värde utan att landet skulle ha animaliefabriker. En fabrik monterar ihop redan skapade detaljer. Ett jordbruk skapar nästan ur tomma intet! Svenskt jordbruk var överflödigt redan för över fyrtio år sedan!
Idag har lantbruket åter fått ett samhällsintresse. Men som spekulationsobjekt. Man vill säkra sina osäkra spekulationsvinster i fast lantbruksegendom. Om man vill diskutera jordbrukets produktion, att skapa livsmedel ur tomma intet, det som varit bondens starka kort i alla tider, så krävs det en annan vinkel i diskussionen. Att varje land och landsdel framöver måste stå för sin egen livsmedelsförsörjning kanske har blivit en obehaglig tanke för en och annan politiker. Men som politiker kan man ju alltid avgå medan tid är. Vad gör vi andra då?
Det är över 40 års politiska misstag som gör att landet Sverige är beroende av import av livsmedel. Och det räcker att man har importbehov till någon procent för att livsmedelspriserna skall stiga utom kontroll. Låt oss snarast sätta oss ner och diskutera vad som måste göras. Men gör inte detta över huvudet på bönderna för då misslyckas man garanterat.
Thomas Gunnarson
NOrdBruk / la Via Campesina
