Sverige behöver ett anständigt värdekonservativt politiskt parti
Kristdemokraternas partiledare, Göran Hägglund, är aktuell som obekväm allianspartner för övriga borgerliga partier genom sin avvisande hållning till en könsneutral äktenskapsbalk.
Folkpartiets riksdagsgrupp väljer i det läget att ställa ultimatum – man hotar att fälla en eventuell kompromissproposition i frågan genom att istället rösta med oppositionens förslag.
Utan att här ta ställning i sakfrågan vill jag peka på det dilemma som Göran Hägglund befinner sig i som ledare för ett parti som har sitt ursprung i, och i somligas ögon enda existensberättigande i, att företräda en värdekonservativ opinion i landet. Det handlar om en värdekonservativ grupp som fram till 60-talet kände sig (mer eller mindre) hemma i högerpartiet men som lämnade det när det gamla konservativa partiet bytte inriktning och gradvis övergav värdekonservatismen till förmån för en pragmatisk marknadsliberalism under det 1969 antagna nya partinamnet moderata samlingspartiet.
Men för de värdekonservativa fanns det redan 1964 ett politiskt alternativ, nämligen det då bildade partiet kristen demokratisk samling, kds. Redan från början profilerade sig kds som ett tydligt värdekonservativt parti med sin betoning av kärnfamiljen och traditionell sexualmoral. Och det är alltså detta parti, sedan namnbytet 1996 benämnt kristdemokraterna, som Göran Hägglund leder – ett parti som under de senaste decennierna varit den tydligaste tillflykten för värdekonservativa svenskar. Visst har även centerpartiet och socialdemokraterna i viss mån kännetecknats av värdekonservatism men inte alls på samma tydliga sätt i symbolfrågor som abortfrågan och familjepolitiken.
Kristdemokraterna har dock under senare år kompromissat bort alltmer av sin värdekonservativa profil.?Liksom nya moderaterna driver man mot det politiska mittfältet men medan den ideologiska kursändringen visat sig framgångsrik för moderaterna riskerar den att förpassa kd tillbaks till sin gamla utomparlamentariska marginaltillvaro. Värdekonservatismen var ju i stort sett det enda som skilde kd från övriga borgerliga partier och utan den har man förmodligen ur många kärnväljares perspektiv förlorat sitt politiska existensberättigande. Men när övriga allianspartier i regeringssamarbetet tvingar kd att kompromissa bort alltfler av sina profilfrågor (t.ex. abortfrågan och nu ev. synen på samkönade äktenskap), så spelar den borgerliga regeringen ett högt spel som kan öppna vägen för ett ovälkommet nytt riksdagsparti, nämligen sverigedemokraterna!
Sverigedemokraterna ser ju att den värdekonservativa fållan står tom i svensk politik och är inte sena att försöka fylla den eftersom de vet att där finns en partipolitiskt hemlös väljargrupp. Ta t.ex. abortfrågan – idag finns det ett enda svenskt politiskt parti som säger nej till abort efter 12:e graviditetsveckan och det är sverigedemokraterna!
Nu är det alltid lättare att hävda radikala ståndpunkter från ett maktlöst marginalperspektiv, men jag menar att det finns en uppenbar risk att stora värdekonservativa väljargrupper bortser från detta och går över till sd. Möjligen var detta ett av skälen till att Göran Hägglund i somras ägnade en ansenlig del av sitt tal under Almedalsveckan åt att kritisera sverigedemokraterna. Han anklagade partiet för främlingsfientlighet och påminde om somliga sd-sympatisörers naziförflutna – den bruna färgen lyser igenom den numera salongsfähiga ytan, var andemeningen.
Om detta är en ensidig demonisering eller en rättvis beskrivning kan det råda delade meningar om. Men nog är det uppenbart att det ligger i kd:s intresse att demonisera sd eftersom det finns anledning att förmoda att sd i vissa frågor kan attrahera kd-väljare som anser att partiet svikit sitt värdekonservativa ursprung.
Partier i samma politiska fålla som sverigedemokraterna har runt om i Europa, och även i våra nordiska grannländer, en ohotad plats i parlamenten. Jag tror inte att Sverige är särskilt mycket annorlunda när det gäller väljarsympatier. Sverigedemokraterna kan inte längre avfärdas som en marginell randföreteelse och den värdekonservativa vakansen i svensk partipolitik skapar en möjlig autostrada rakt in i riksdagen. Kanske något att tänka på för såväl ledande kretsar i kd som för ultimatumivrare i fp!
Varje land, även Sverige, behöver ett anständigt värdekonservativt parti – annars riskerar vi att få ett mindre anständigt!
Stefan Risenfors
kontraktsprost, Mölndal
