Stå upp för familjen
Sedan instiftandet 1994 firar vi FN:s internationella familjedag den 15 maj. Firandet är oftast förlagt till närmast anslutande lördag, i år den 17 maj. Många med mig gladdes när tillfället kom att officiellt få hylla familjen. Men trots de ansträngningar som både FN och andra organisationer gör för att framhålla familjens betydelse i samhället, så har massmedias intresse varit minst sagt ljumt. Dagen är långt ifrån lika politiskt och kommersiellt gångbar och uppmärksammad som andra officiellt instiftade dagar.
Varför är det så? Vi lyfter fram, stöder och hyllar andra grupper – ofta med all rätt – men så fort ordet familj nämns så läggs locket på (för att inte tala om ordet ”kärnfamilj” som verkar ha blivit mycket laddat). Då springer många och gömmer sig. Men det finns de som stannar upp. De ropar högt för att göra sin röst hörd. Det är just detta som gör en vecka som den här lite märklig, eftersom de röster som hörs mest tillhör kärnfamiljens mest resoluta motståndare.
Faktum är att denna lobbyverksamhet har drivits med så stor framgång att man har lyckats måla upp en bild av den vanlige familjeförespråkaren som en högerextrem kristen, en ultrakonservativ fundamentalist. Och vem vill tillhöra en sådan grupp, än värre bli sedd som dess sympatisör?
Men detta är naturligtvis en grov villfarelse. Visst finns det extrema åsikter, men det finns det på alla fronter – även bland familjemotståndarna. Det är väl det som är lite av problemet, att de som anklagar andra för att kasta sten i glashus, själva kastar de största stenarna.
Vad jag efterlyser är mod. Mod bland dem som har makten. Mod bland dem som har pennan i hand. Hur många av våra politiker vågar ställa sig upp och säga att familjen är viktig? De ytterst få som vågar, borde få vår djupaste respekt oavsett vilken politisk färg de representerar. De gör ju något som de vet kan vara politiskt självmord – de är modiga och trogna sin inre övertygelse om vad de anser vara viktigt, oavsett priset de kan behöva betala. Är det inte sådana ledare vi vill ha och behöver? Sådana som vet vad begreppet integritet betyder.
Men var är de andra? Majoriteten? Även om det finns ett fåtal som vill övertyga oss om motsatsen så vägrar jag tro att det finns många som inte skulle vilja stödja familjen. För vem vid sina sinnens fulla bruk skulle kunna säga annat än att familjen behövs, att en mor och far är oersättliga beståndsdelar, inte bara i ett barns liv, utan också i samhällets? Är det inte i sista ändan individens lycka men också samhällets överlevnad vi talar om? Och hur ska det ske utan familjen? Dessa är sådana vitala grundprinciper att det nästan känns genant att behöva förklara. Men tänk, trots att alla vet, är det ändå så få som säger något.
Om jag kunde, skulle jag kalla alla makthavare till upprop. Kom och ställ er i kö och tala om för oss vad ni verkligen känner. Ni som talar så gott om andra grupper i samhället, varför öppnar ni inte munnen och berättar vilka hjältar vi har i de mammor och pappor som kämpar för att bilda familj, och som offrar så mycket av sina egna liv för att uppfostra barn, med allt vad det innebär? Det finns väl ingen av er som inte skulle kunna stå för den hyllningen? Familjen behöver ert stöd. Den behöver veta att den är viktig. Våga tala om det. Föräldrar behöver känna att ni förstår att de, och inte främst andra institutioner, bär ansvaret för sina barn.
Jag hoppas vi inte väljer att stå likgiltiga inför dem som aktivt söker omintetgöra vår rätt att framhålla kärnfamiljen som något gott i samhället. Jag är inte så naiv att jag inte förstår att en familjekonstellation kan se olika ut, men min poäng är ändå att det minsta vi kan göra är att ge en dag av uppmärksamhet till de mammor och pappor som kämpar för att ge sina barn en värdig start i livet.
Louis Herrey
trebarnsfar och make
