Sluten ungdomsvård minskar återfall

1999 ändrades lagen så att ungdomar mellan 15 och 18 år som begått allvarliga brott kan få ungdomsvård som påföljd istället för fängelse. Flera kriminologer har sedan ett längre tag varit skeptiska till huruvida lagändringen verkligen gjorde någon skillnad eller inte. Men nu visar ny, ännu opublicerad forskning, att återfallen är mindre vid just sluten ungdomsvård jämfört med när ungdomar döms till fängelse. Detta enligt TV4 och Rapport. Den nya forskningen är särskilt relevant med tanke på det uppmärksammade målet om dödsmisshandeln på Kungsholmen i Stockholm.

Majoriteten av dem som opponerar sig i debatten om brott och brottsbekämpning visar på en skrämmande okunskap för vad som utgör orsak och verkan i ett samhälle som det vi har idag, ett socialt skiktat samhälle där många grupper står utanför.

Det finns de som säger att om vi tar till hårdare straff, så kommer inte många att våga utföra brott, p.g.a. de hårda konsekvenser som brotten då får. Hårdare tag, fängelse och rigorösa övervakningssystem anses av somliga som en lösning på all samhällets brottslighet, även brottslighet där förövarna är unga. Jag håller inte alls med om att det är så enkelt. Vad tror ni att vi får för sorts samhällsklimat där man aldrig går till roten med problemet, där billiga lösningar som går hem hos folket ska utgöra det enda skyddet? Det blir ett samhälle där medborgarna konstant går omkring och är rädda. Så vill jag inte ha det.

En människa begår inte brott för att retas, för att han eller hon tycker att samhället är så förbaskat mesigt när det gäller att dela ut hårda straff. En människa begår brott av en, mer eller mindre förklarlig, orsak.

Kriminalitet är aldrig försvarbar, men varje brott tål att utredas. Varje brott bör förklaras från så många infallsvinklar som möjligt, inte bara från offrets perspektiv, utan också utifrån gärningsmannens. Vi har mycket att lära om brott. Vi måste börja belysa de mer intima aspekterna av brottsfenomenet. Även de klassmässiga.

Samhället saknar inte tillräckligt med repressalier från staten, utan det saknar basketplaner, ungdomsgårdar och ställen för oss ungdomar att vara på, där vi kan träffas och diskutera det vi ser och upplever och som vi så småningom ska komma att bli en viktig del av. Antalet kommunala fritidsgårdar har minskat kraftigt sedan 90-talet.

Det här är en uppmaning till er som av olika orsaker har den dåliga vanan att alltid söka efter de enklaste lösningarna på komplexa problem, till alla er som sällan intresserar sig för varför brottslighet förekommer i en så ung ålder som tonåren. Försök förstå oss unga och vår situation. Prata med oss, även med dem som beter sig på det mest besynnerliga sätt, dem som vi borde hålla borta från samhället.

Det som krävs är förståelse, dialog och mer alternativa sysselsättningar för ungdomarna.

Vi hjälper varken oss själva eller samhället genom att döma våra barn till hårda fängelsestraff. Det kanske funkar för att en del ska få det tryggt, men samhället blir sig aldrig likt.

Johan Frick