Slå fast strejkrätten!
29 maj presenteras min rapport ”Utmaningar för kollektivavtalen” i europaparlamentets sysselsättningsutskott. Rapporten kommer slutligen att diskuteras och röstas om vid europaparlamentets oktobersession.
Anledningen till att vi i europaparlamentet tagit initiativ till att göra en rapport beror på domarna i EG-domstolen i fallen rörande Viking Line, Laval och Ruffert. Reaktionerna efter de två första domarna var att konsekvenserna var nationella och främst rörde det speciella system för kollektivavtal som finns i Norden. Efterhand har dock medvetenheten ökat om att domarna får konsekvenser för samtliga medlemsstater i EU. Domen i Ruffertfallet gjorde detta tydligt.
Domstolen fastställer visserligen att rätten att vidta stridsåtgärder är en grundläggande rättighet i Lavalfallet, men begränsar den i så hög grad, att man måste anse denna rättighet vara underordnad den fria rörligheten för tjänster. Strejkrätten vägs mot och kan i vissa fall anses vara ett hinder för ekonomiska intressen. Eftersom strejkrätten i flera av EU:s medlemsländer är grundlagsskyddad bör domstolens inskränkning av strejkrätten ifrågasättas.
Utstationeringsdirektivet innehåller tvingande minimirättigheter rörande bl.a. löner, arbetstider och arbetsmiljö. Samtidigt finns enligt direktivet möjlighet att kräva bättre rättigheter än dessa minimikrav. Detta har domstolen begränsat till att bara gälla om löntagarna har bättre rättigheter i ursprungslandet. Det som var tänkt som ett golv har genom domarna blivit ett tak. Detta kommer att leda till lönediskriminering av arbetstagare, som kommer från medlemsländer där lönenivån är låg. Företag som tecknar kollektivavtal i Sverige får svårt att konkurrera med företag från länder med låga löner som vägrar teckna kollektivavtal.
Domstolen synes föredra system med lagstiftade löner och allmängiltigförklarade kollektivavtal framför vår modell. Möjligtvis skulle den nordiska modellen klara kraven från domstolen genom att i avtalen kraftigt höja minimilönerna så att de närmar sig normallönen. Detta skulle dock få andra mindre fördelaktiga effekter.
Jag föreslår i min rapport flera åtgärder med anledning av domarna. Bl.a. måste utstationeringsdirektivet öppnas upp för följande förändringar:
* Det bör skapas en ny legal bas för direktivet som handlar om skyddet för löntagarna. Skyddet ska bedömas inom ramen för den fria rörligheten för arbetstagare och inte som i dag den fria rörligheten för tjänster.
* I direktivet bör det tydligare framgå att det är normallönen i arbetslandet som ska gälla. Likalöneprincipen är grundläggande i annan EU-lagstiftning, t.ex. när det gäller kvinnor och mäns löner.
* En maximering av tiden som en arbetstagare kan vara utstationerad måste bestämmas.
* Det måste tydligare framgå att medlemsstater och fackföreningar kan kräva bättre villkor än minimivillkoren.
* De olika arbetsmarknadsmodellerna inom EU måste tydligt erkännas i direktivet.
Direktivet för bemanningsföretagen måste snarast antas, så att löntagare i dessa företag inte diskrimineras på den inre marknaden. Genom att stadgan för medborgerliga rättigheter i Lissabonfördraget blir juridiskt bindande blir strejkrätten och kollektivavtalen primärrätt och därmed också jämställd med den fria rörligheten. Därför bör reformfördraget antas. Det bör emellertid kompletteras med ett socialt protokoll där rätten till strejk enligt nationell praxis slås fast.
Min förhoppning är att förslagen i rapporten ska vinna gehör i europaparlamentet och att därefter kommissionen lägger fram förslag på förändringar i utstationeringsdirektivet. Men rådet måste också börja diskutera konsekvenserna av domarna. Den borgerliga regering som säger sig vara aktiv i EU har i rådet förhållit sig helt passiv. Sven-Otto Littorin har inte tagit några initiativ för att lagstiftningen i EU ska förändras och Fredrik Reinfeldt har inte tagit upp frågan i kretsen av statsministrar. Det är högt på tiden att regeringen agerar.
Jan Andersson
rapportör i EU-parlamentet
