Skolan har mycket att lära

Mot bakgrund av detta behöver den rådande situationen i skolan utmanas! Istället bör fokus flyttas till skolan som utvecklingsorganisation genom så kallade, lärledare, lärgrupper, lärplaner, lärande gemenskaper med mera.

För att kunna bedriva bästa möjliga undervisning behöver lärarna få kompetensutveckling och tillgång till aktuell forskning i sina ämnen som handlar om klassrumssituationen, undervisningsmetoder och elevers situation i klassen.

För att få genomslag i verksamheten behövs bland annat kortare avstånd mellan relevant forskning och undervisning i klassrummen. Det är framför allt angeläget att överbygga gapet som finns mellan teoretisk forskning och praktisk kunskap i skolan.

Många kompetensutvecklingsdagar för lärare i kommunen baseras inte i tillräcklig grad på de behov som finns gällande kunskapsutveckling och måluppfyllelsen i klassens verksamhet. Det nya betygssystemet, till exempel, ställer annorlunda krav på lärarnas bedömning av elevernas kunskapsutveckling, vilket innebär att skollagen ställer skarpare krav på kommunen samt stärker elevernas rätt till bra undervisning.

Risken är att lärare som inte får en kvalitetsdiskussion kring det nya bedömningssystemet kringgår de nya betygsreglerna och bedömer elevernas kunskapsutveckling utifrån det tidigare systemet. Kommunen och andra ansvariga bör göra allt som krävs för att skolreformen ska få avsedd effekt.

Det behövs till exempel en kontinuerlig dialog mellan forskning och skolor kring frågor som handlar om kunskapsbygge. Kommunen bör verka för ökade möjligheter att kombinera forskning och arbete på skolan. Ett sådant samarbete mellan forskning och skolan överstiger de möjligheter till finansiering som finns idag. Men en viktig del i detta kan vara att skolan själv är med och utvecklar sin egen forskningspraktik som sedan kan vara viktig för skolans eget arbete.

Skolledare, pedagogisk a ledare, lärledare och lärare som arbetar på skolan, kan själva organisera och leda skolforskning inom ramen för huvudmannens ansvar. Både forskaren och läraren kan på detta sätt själv bidra till att alla som arbetar på skolan förstår situationen där eller i den utveckling de deltar i, men det är läraren och eleverna som skall ha makten att förändra praktiken på skolan, inte forskaren.

Forskaren kan bidra med att skapa nödvändig teori om hur man går till väga för att lösa problem och hur man reflekterar om sitt lärande. Genom att ställa frågor om sin egen praktik kan läraren lättare se och lösa problem. Läraren och eleverna kan på detta vis fördjupa sina kunskaper om att förstå och utveckla sin egen undervisning.

Många forskare belyser skolframgång och definierar framgångsrika skolor utifrån samhällets stora satsningar och (inte bara!) höga krav på skolor som avgörande faktorer för elevers framgång. Kunskap, lyhördhet, integrering istället för segregering och nya samarbetsformer mellan forskning, skolor och kollegor i verksamheten – kan det vara en möjlig väg på bildningsfärden och till skolframgång i ”bildningsstaden” Borås?

Nuhi Bajqinca

boråsare och doktorand vid Göteborgs universitet