Sexualetik utan gränser skapar kaos

Höstens nyhetsskörd har – som brukligt – gett förskräckande exempel på hur människans intimaste gemenskap istället förvandlats till övergrepp och tragik. Hävdvunna sexualetiska gränser har suddats ut. Det åtföljande kaoset slår åt flera håll.

Uppdrag gransknings nyligen sända reportage ”Mardrömmen” illustrerar det ena diket. En väl fungerande barnfamiljs glada lek utan sexuell innebörd vändes hastigt och mindre lustigt i 68 dagars tvångsomhändertagande av små barn, häktning, psykisk kollaps, samt dubbla rättegångar för sexuella övergrepp och barnpornografibrott. De friande domsluten var eniga och tydliga.

De ansvariga för häxjakten skyller efteråt på varandra. Ingen har gjort fel, de agerade ju bara enligt reglerna. De psykiska sår som åsamkades barnen och föräldrarna är dock inte lagstadgade. De följde liksom bara med på köpet.

Många var nog de föräldrar som i fruktan för anmälan gick igenom sina datorer och raderade bilder eller filmer där deras små barn skulle kunna tänkas ha för lite kläder på sig. Moralpaniken flödar i det sekulära fosterlandet.

Det är förstås inte bara privatpersoner som riskerar skamstocken för att ha överträtt något sexualmoraliskt bud. Hotet är än mer överhängande mot samhällets toppar. Fler än en politiker eller annan välkänd person har fått se sin karriär tillspillogiven och sitt rykte förstört för att ha sex-chattat, ertappats alltför lättklädd, eller köpt tjänster från utövare av det som brukar betecknas som världens äldsta yrke. Ingen nåd finns. Drevet ska gå, bytet fällas.

Samtidigt ser vi gåtfullt nog ett helt motsatt mönster, där en maximalt utlevd sexualitet betraktas det högsta goda som livet kan ge. Varken antal partner, kön, personlig mognad eller graden av ömsesidig överlåtelse tillåts utgöra några barriärer. Gränserna är avskaffade, sexkartan fri. Budskapet förkunnas via skolor, medier och statsbärande lobbyorganisationer som RFSU. Att problematisera den totalt sexbejakande normen tillåts icke.

Bristen på sexuella gränser får dock mycket konkreta problem – tydligast synliga hos sjukvård, rättsväsende och ungdomsmottagningar. En undersökning från i somras visade att unga kvinnors sexpartner hade mer än fördubblats på tio år, förekomsten av sexu-ellt överförbara sjukdomar likaså. En 23-årig uppsalastudentska hade i genomsnitt haft elva sexpartner.

Vårdforskare oroar sig med fog över mönstret, med åtföljande veneriska sjukdomar och ofrivillig barnlöshet. Samtidigt fylls media nästan dagligen av nyheter om domar eller anmälda fall av våldtäkt och sexuella övergrepp. Men få vågar ifrågasätta normen.

Vi står alltså inför en ytterst motsägelsefull samtidskultur, som å ena sidan totalt bejakar sex i alla former, samtidigt som den erbjuder en närmast panisk skräck för nakenhet och sex i ”fel” former. Grundförklaringen är lika enkel som politiskt inkorrekt: sexual-etiken i det sekulariserade Sverige har hamnat fullständigt ur kurs.

När ett samhälle kastar ut väl etablerade moraliska ramar och människors intuitiva förmåga att skilja sexuellt lämpligt från förbjudet, återstår endast att börja från noll och därifrån försöka slå fast alla gränser på nytt. Problemet är förstås att dessa gränser ständigt flyttar sig, varför det blir praktiskt omöjligt för den vanlige medborgaren att veta vad som för ögonblicket bör bejakas eller förkastas. De moraliska gränserna ersätts då av ett juridiskt regelverk, vilket ibland – som i det aktuella fallet – blir djupt moraliskt kontraintuitivt.

Den gränslösa sexualiteten kastar ut människan i ett kaos där sex reduceras till ett platt och relationslöst njutningssökande. Människor blir objekt istället för relationsvarelser, och risken för övergrepp lurar ständigt bakom hörnet.

Vi vill höja rösten till försvar för den sexualetik som uttrycks i såväl kristen tradition som i de flesta historiska mänskliga kulturer. Sex är den allra intimaste formen av mänsklig gemenskap. Den bör därför också skyddas i en relation som innebär ett livslångt åtagande av ömsesidig kärlek och omsorg, där en naturlig följd av den sexuella gemenskapen också kan bli ett barn som kan få växa upp i en trygg och kärleksfull familj.

Per Ewert

författare och informationssekreterare vid Claphaminstitutet

Marie Nylén

grundare och ledare för Levande Familjer

Olof Djurfeldt

fil. lic. och f.d. chefredaktör

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet