Sätt hårdare press på Iran

Rapporten från Internationella atomenergiorganet, IAEA, som nyligen publicerades, är det starkaste beviset hittills på att Iran är nära att utveckla kärnvapen. Informationen i rapporten beskriver hemlig upphandling av utrustning och designinformation som behövs för att framställa kärnvapen, tester rörande högexplosiva ämnen samt utveckling av detonatorer, datormodellering av en nukleär stridsspets och förberedelser för genomförandet av ett kärnvapenprov.

Detta är starka bevis som vederlägger regimens intensiva påståenden om att landets kärnenergiprogram enbart är fredligt.

Diskussioner om hur omvärlden ska agera har efter IAEA-rapporten tagit fart. Förvirringen är uppenbar, men ett alternativ handlar om ett militärt angrepp mot Irans kärnanläggningar. Israel ser samtidigt Iran som ett allvarligt hot mot sin existens och söker direkt stöd för en eventuell militär attack mot Iran.

USA:s tidigare utrikesminister, Condoleezza Rice, sade att USA aldrig bör utesluta möjligheten att använda militära maktmedel när det gäller att hantera Iran, eftersom Irans regim uppenbarligen försöker skaffa kärnvapen och förtrycker sitt eget folk.

USA:s försvarsminister Leon Panetta varnade för en militärattack mot Irans kärnanläggningar, men sa även att en attack enbart kan fördröja det iranska kärnvapenprogrammet upp till tre år.

Kina och Ryssland ställer sig emot alla sanktioner och förespråkar fortsatt eftergiftspolitik, medan ett splittrat Europa tillsammans med delar av USA ser ökade sanktioner som en väg att motarbeta Irans strävan efter kärnvapen.

Vad är då det rätta alternativet? Västvärldens långvariga eftergiftspolitik har trots alla varningar medfört att Irans regim i dag utvecklats till den mest fruktade statsterrorismapparat som funnits i världshistorien. Vi kan väl tänka oss att den så kallade ”kritiska dialogen” får anses avslutad (från iranskt håll) den dag landet har kärnvapen att backa upp sin politik med, till förmån för en mer aggressiv och expansionistisk politik, både i Mellanösternregionen och globalt.

Emellertid skulle med all sannolikhet en militär attack mot Irans kärnanläggningar tända ännu en konflikt i Mellanöstern utan tydliga vinnare eller förutsägbar utveckling. Bombningar löser knappast problemet med det, som vi med sannolikhet kan anta, iranska nukleära programmet med inriktning på framställandet av kärnvapen. En amerikanskledd invasion av Iran eller ett Iran med kärnvapen ser ut att vara något av de bes-?ka piller världen måste svälja framöver.

För sin del har Teheran lovat att orsaka ”svåra skador” på både Israel och USA genom hämndaktioner om landet angrips. Dessa uttalanden kan inte avfärdas som tomma hot.

Efter avslöjanden om en komplott med syfte att döda den saudiske ambassadören i Washington, har den iranska regimen visat både vilja och handlingskraft att slå till i hjärtat av USA.

Det planerade mordet som avslöjades var, för att citera USA:s utrikesminister Hillary Clinton, en ”farlig upptrappning” av Irans ambitioner att slå ut fiender utanför regimens annars vanliga operativa områden som Irak och Afghanistan.

Konkreta förändringar i Iran måste komma inifrån landet självt. Omvärlden bör ta aktiva steg i riktning mot ett regimskifte i Iran om man vill hindra den iranska regimen från att tillverka kärnvapen.

Det iranska folket har kapaciteten, kraften och viljan att åstadkomma en demokratisk förändring. Det som västvärlden kan och måste göra är att först och främst skärpa de redan existerande diplomatiska och ekonomiska sanktionerna mot regimen, sluta köpa prästerskapets olja och gas, samt införa sanktioner mot den iranska centralbanken.

Den iranska demokratiska oppositionen har sagt det ända sedan 2004 och det tål att upprepas. Oppositionen förespråkar inte eftergiftspolitik, inte krig, utan ett stöd för en demokratisk förändring i Iran genom det iranska folket och dess legitima motståndsrörelse. Om prästerskapet i Iran obehindrat tillåts fortsätta på samma bana som i dag är det vi, världsmedborgarna, som kommer att vara de stora förlorarna.

Möjligen kan en amerikansk omvärdering av förhållandet till den iranska oppositionen NCRI, med ett avförande från den amerikanska terroristlistan (en process som för närvarande pågår, och möjligen även med ett positivt politiskt stöd till organisationen från övriga västvärlden) sätta en ytterligare nödvändig press på den fundamentalistiska iranska mullaregimen.

Morteza Sadeghi

Förenade föreningen för ett fritt Iran, Borås