"Palestina" har aldrig funnits

Fördelen med kartor är att de åskådliggör verkligheten utan ideologiska fördomar. Den arabiska sidan vars behov och rättigheter jag åsidosätter enligt Ekholm, har 21 hemländer täckande en yta större än USA som sträcker sig över tre tidszoner från Atlanten i väster till Persiska viken i öster. Som en kontrast täcker det som Ekholm betecknar ”Storisrael” en yta som är avsevärt mindre än Danmark.

Ekholm friserar till historiska dokumenterade fakta så att de understödjer hans ideologiska preferenser. Han daterar fiktivt arabernas närvaro i Israel till 2000 år vilket är omkring 700 år innan den muslimsk-arabiska invasionen av Israel ägde rum.

Ekholm ignorerar att den tidvisa muslimska majoriteten i området förverkligades genom omfattande muslimska kolonialkrig och etnisk rensning av den judiska ursprungsbefolkningen, vilket går stick i stäv med Ekholms pretentiösa anti-kolonialism. Under ottomansk och brittisk ockupation av Israel infördes det strikta restriktioner mot judisk återinvandring samtidigt som myndigheterna blundade för den illegala arabiska massinvandringen till området.

Ekholm inflaterar den arabiska befolkningen i området under slutet av 1800-talet med 100 % från verklighetens omkring 300.000 till hans fiktiva 600.000 personer. Anledningen till det begränsade judiska markinnehavet under ottomansk och brittisk ockupation var en institutionaliserad diskriminering av judiskt markuppköp.

Majoriteten av marken ägdes dock inte av araberna vilket Ekholm felaktigt insinuerar utan kontrollerades av de ottomanska och därefter brittiska kolonialmyndigheterna.

Ekholm ignorerar att den antika judiska huvudstaden Jerusalem fick åter en judisk majoritet i mitten av 1800-talet och att majoriteten av den arabiska befolkningen var nyinflyttad och attraherades till området av de ekonomiska fördelar som skapades av den judiska nationella återuppbyggningen av Israel.

Med Berndt Ekholms resonemang att dokumenterat arabiskt boende automatiskt genererar nationella arabiska rättigheter i ett område, borde det idag existera ett femtiotal judiska hemländer från Polen i norr till Irak i söder. Ingen arabisk stat har någonsin existerat i området. Det är historiens ironi att ”Palestina”, den romerske kejsaren Hadriaunus beteckning för Judéen, då liksom idag strävar efter att utradera de antika och kontinuerliga nationella banden mellan det judiska folket och dess hemland Israel.

Majoriteten av araberna i området identifierade sig med Syrien samt arabvärlden vilket bekräftas av PLO:s tidigare ordförande Ahmed Shuqeiri: ”Det allmänt känt att Palestina är inget annat än södra Syrien.” Den eminente arabiske historieprofessorn Philip Hiti från Princetonuniversitet som motsatte sig en fredlig tvåstatslösning slog fast 1946: ”Det finns inget i historien som heter Palestina”. Den lokale arabiske ledaren Abdul-Hadis respons till den brittiska Peelkommissionen 1937 gick ännu längre: ”Palestina är en term som zionisterna uppfann.” Palestine Post, Palestine Philharmonic orchestra och den palestinska brigaden som kämpade mot Nazityskland under andra världskriget var alla judiska institutioner. Termen ”palestinier” avsåg fram till 1948 judar boende i det brittiska Palestinamandatet.

Ekholms historierevisionism mörklägger det faktum att de lokala arabernas territoriella aptit belönades redan 1921 då britterna i strid med Balfourdeklarationen och Versailleskonferensen avstyckade 77 % av mandatets yta och etablerade den artificella arabstaten Transjordanien som omedelbart implementerade en apartheidlagstiftning vilken förbjöd judar att bosätta sig där.

Detta område som fram till 1921 utgjorde en oseparerbar del av det brittiska Palestinamandatet var känt under namnen Östpalestina eller Trans-Palestina i motsats till området väster om Jordanfloden som betecknades som Cis-Palestina.

Ekholms selektiva genomgång av diverse gränsjusteringar som ägt rum sedan 1948, döljer den fundamentala och underliggande orsaken: 4 arabiska folkrättsvidriga men misslyckade aggressionskrig riktade mot den judiska statens existens: 1948, 1956, 1967 och 1973.

Gränsändringar är vidare ingen unik företeelse för Israel, vilket bekräftas av det faktum att den svenska fanan vajar idag över de tidigare danska områdena Skåne, Halland och Blekinge.

Ekholms historielösa tes om en falsk symmetri mellan parterna, undermineras av det väldokumenterade faktum att vid fyra tillfällen så har den judiska sidan accepterat en fredlig tvåstatsdelning av de återstående 23 % av området väster om Jordanfloden medan araberna förkastat detta: 1937, 1947, 1967 och 2000.

Den underliggande orsaken till arabernas motstånd av en fredlig tvåstatsdelning som Ekholm ideologiskt försöker släta över, illustreras med all tydlighet på arabiska kartor där den judiska staten inom internationellt erkända gränser är utraderad. Den arabisk-judiska konflikten har alltid varit av existentiell natur och att ignorera denna fundamentala om än obekväma sanning är potentiellt lika ödesdigert som att långtidsbehandla en cancerpatient med aspirin.

Daniel Krygier

FIDIM

För Israel och fred i Mellanöstern