Om krisen kommer

Finansministerns funderingar borde ge utrymme till en omprövning av det som är helt avgörande för samhällets fortsatta utveckling. Skattepolitiken.

Sedan krigsslutet 1945 har svensk politik dominerats av socialdemokratins skattepolitik. Raka in allt vad medborgarna tjänar till staten och dela ut det till de behövande. Så har det varit och så är det. De marginella förändringar som borgliga regeringar under åren gjort, även denna regering, förändrar inte bilden. Socialdemokratisk skattepolitik är det som gäller. Detta trots att landet numera är medlem i en ekonomisk enhet som kallas Europeiska Unionen. En isolationistisk skattepolitik är omöjlig för ett medlemsland i EU. Att vi ända sedan 1995 kunnat klara att ha en mycket avvikande skattepolitik har berott på att det varit goda tider för näringslivet. De svenska skatternas sneda belastning på medborgarna har inte visat sig under de goda åren för befolkningsmajoriteten. Den borgerliga regeringen under senare år har dessutom snarare förstärkt det socialdemokratiska skattesystemets svagheter. Genom att sänka skatten för högre inkomster utan motsvarande skattesänkningar för låga inkomster har man förstärkt skatternas konfiskationsförmåga. När man dessutom kräver att samhällets stöd för folk i ekonomiskt utsatt position skall minskas så blir stödbehovet förstorat, ty att kräva att folk skall lyfta sig själva i stövelskaften har aldrig fungerat!

Moderat skattepolitik anses vara en skattesänkning för enbart de redan rika. Om detta är de ledande moderata politikernas uppfattning så har man inte lämnat sin socialdemokratiska sandlåda. Ty uppfattningen att den som tjänar stora pengar har gjort sig förtjänt av detta och av den anledningen inte skall betala skatt är ingen konservativ åsikt. En sådan åsikt är istället socialistisk. Låt mig förklara. Om inga samhällsklasser finns är det enbart individens personliga egenskaper inom kollektivet som ger individuella förmåner. Förmåner som manifesteras genom höga inkomster. Sådana utmärkta medborgare måste belönas genom låga skatter. De medborgare som inte lyckas i kollektivet, samhället, skall straffas som dåliga kamrater och därför missgynnas av skattesystemet. Deras intjänade resurser skall därför närmast helt konfiskeras. Där av det svenska skattesystemets absurditeter.

I den nuvarande situationen, eller ”om det blir en kris” borde skatterna vara prioritet nummer ett. Om Sverige skall fortsätta ett medlemskap i EU måste en anpassning till övriga EU-länder ske mycket snart. Den skattemässiga avgörande förändringen blir att skapa en skattefri zon närmast medborgaren. Denna skattefria zon kallas inom nuvarande skattesystem för grundavdraget. Detta grundavdrag är idag en summa på 17.000 kronor ungefär per år. Ett normalt grundavdrag inom EU är 100.000 kronor per år. Det är rimligt att finansministern snabbt tar in detta moment i sitt kommande krispaket. Om krisen kommer, vill säga. Ty att fortsätta en socialdemokratisk skattepolitik kommer bara att förvärra situationen. Om krisen kommer, vill säga.

Man kan undra varför jag vänder mig till moderaterna. Först så har vi en moderat finansminister, men moderaterna är det parti, bredvid kristdemokraterna, som alltid velat påstå sig värna om traditionella värderingar. De traditionella värderingar jag hänvisar till är inte den socialdemokratiska traditionen, som numera tycks dominera moderaterna, utan de kontinentala värdekonservativa åsikterna att den som tjänar mycket pengar är gynnad och har därför ett ansvar inför de som tjänar litet. Därför skall en som tjänar mycket betala mer skatt än den som tjänar litet och att plundra den som enbart litet har är bara bevis på egotrippad hybris. Därför upprepar jag mitt krav. Höj grundavdraget. Från nuvarande 17.000 kronor per år till minst 100.000 kronor per år. Snarast!

Thomas Gunnarson

Fotskäl