Obegripligt att spara på dem som behöver samhällets stöd

Borås Tidning har under hösten 2019 rapporterat om flera fall där barnfamiljer uttrycker oro över att inte få ansökan om plats på korttidsboende eller personlig assistans beviljad. Det handlar om avlastning någon dag i veckan för familjer med barn som har psykiska och fysiska funktionsnedsättningar.

Det här är familjer som kämpar för att få vardagen att gå ihop, som söker lösningar på olika sätt. Samhällets och kommunens ansvar innebär att ge en adekvat hjälp som ska ge en skälig eller god levnadsnivå, beroende på vilken lag som åsyftas. LSS och socialtjänstlagen är de lagrum som åberopas i dessa fall.

En kommun och ett lands välstånd kan mätas efter hur väl de tar hand om sina medborgare, alla grupper – från ung till gammal. Sverige har kommit långt vad det gäller välfärd, och befinner sig i topp i mätningar om välstånd.

Då kan jag tycka att det är ovärdigt ett land som Sverige, att vi inte har kommit längre med vår sociala omsorg.

Som oppositionsparti är det vårt ansvar och vår plikt att reagera då vi ser något som inte sköts korrekt. Jag säger vår, för det är allas vårt ansvar att påverka vårt land i rätt riktning.

Vi vet att finansminister Magdalena Andersson (S) uppmanade Försäkringskassan till besparingar inom området personlig assistans i ett regleringsbrev 2016. Hur man kan rättfärdiga ett sådant beslut moraliskt? Att spara på dem som behöver stöd är obegripligt.

LSS kom som en garant för att alla medborgare skulle kunna leva med en god levnadsnivå, även människor med funktionshinder och sjukdom. Att då dra in och spara på något som är nödvändigt när det finns så mycket annat att dra in på – livsnödvändig vård är inte något sådant.

Vi i Kristdemokraterna vill att hjälpen ska utformas efter den enskildes behov, och vem som ska utföra tjänsten ska den enskilde själv få bestämma. Vi ser att FN:s konvention om rättigheter för människor med funktionsnedsättning är en viktig ledstjärna för att minska funktionsnedsättningen. Vi ser inte att den är statisk, utan är en följd av samhällets förmåga att gå människor med funktionsnedsättningar till mötes.

I detta sammanhang måste särskild uppmärksamhet ägnas åt barn med funktionsnedsättning, eftersom de sällan kan hävda sina rättigheter själva med samma kraft som vuxna. Här ser vi FN:s barnkonvention som snart ska bli svensk lag som vårt rättesnöre.

Ulrika Gunnarsson, Kristdemokraterna Borås