Nollvisionen måste utvecklas vidare

Detta är enligt min mening en brist och mycket märkligt. Vi ska ju kunna komma tillrätta med folkhälsoproblemet trafikskador i framtiden. Varför ges inte den lindriga skadan ett större intresse bland aktörerna på trafiksäkerhetsarenan? Vi måste börja diskutera denna fråga nu.

Sedan år 1997 har vi en nollvision i Sverige. Det är positivt och mycket bra ur skadepreventionssynpunkt. Nollvisionen uttalar tydligt att ”ingen ska dödas eller skadas allvarligt till följd av olyckor i vägtrafiken”. Det finns av statsmakterna uppsatta mål hur mycket dödstalen måste sjunka och hur de svåra skadorna ska minska. Men ingen talar högt om alla de tiotusentals trafikskadade som drabbas av de lindriga skadorna. Varför är det så egentligen?

Alla kan vara eniga om att det under 2000-talet skett en positiv utveckling i arbetet med att få ned antal omkomna och svårt skadade i trafiken. Och det är bra. Men ingen vill kommentera eller diskutera att vi fortfarande har mycket stora grupper av människor i samhället som skadats lindrigt i trafiken. Under fjolåret (2008) skadades 23 000 personer i trafiken lindrigt. Till detta ska räknas alla som är indirekt drabbade som kan vara familjen, anhöriga, vänner med flera. Människorna runtomkring ingår i de så kallade traumaringarna, det vill säga de påverkas också av trafikolyckan och de skador som uppstår. 

Det är min bestämda uppfattning att nollvisionen måste uppdateras och på ett mer tydligt sätt omfatta också stora grupper människor i samhället som skadas lindrigt i vägtrafiken. För vem avgör om en person har ådragit sig en lindrig skada? Det är också hög tid att man börjar mäta självupplevelser och upplevda konsekvenser hos dem som drabbats av skador.

Det är naturligt att en nationell nollvision som är en ledstjärna i trafiksäkerhetsarbetet även måste omfatta dem som skadats lindrigt. Vi måste nämligen börja se människan och hennes familj som drabbats av en krasch. Alla människor är olika och behöver bli sedda utifrån hennes utsatthet.

Det vårdstöd, rehabiliteringsstöd och sociala stödsystem som finns i samhället måste även bättre anpassas till alla som skadas i trafikolyckor. Kunskapen om målgruppen måste öka samtidigt som alla trafikskadade måste räknas in i densamma.

Därför menar jag att en vision måste vara att reducera alla typer av skador även dem som den utomstående betraktaren ser och definierar som lindrig. 

Jörgen Lundälv

docent i trafikmedicin