Millenniemålens bortglömda barn

I FN:s millenniemål har världens länder enats om att till år 2015 se till att alla barn får gå i grundskola. FN-organet Unesco rapporterar att 90 procent av alla barn nu går i skolan. Men den glädjande statistiken omfattar inte 120 miljoner barn med funktionsnedsättning som bor i utvecklingsländerna. För dem är siffran omvänd, mer än 90 procent går inte i skolan. Men dessa barn syns nästan aldrig i rapporterna om millenniemålen.

Utbildning är grundläggande för möjligheterna att få arbete, att kunna försörja sig och att aktivt delta i samhällsutvecklingen. Vår erfarenhet visar att människor med funktionsnedsättning som gått i skola och fått arbete ofta klarar sig väldigt bra. De deltar i samhällslivet och har verktyg för att kunnaorganisera sig och att ställa krav på samhällsförändringar.

Men bristande tillgänglighet, fördomar och fattigdom gör att barn med funktionsnedsättning sällan ges denna möjlighet. För flickor med funktionsnedsättning är diskrimineringen dessutom ofta dubbel då flickor utgör en majoritet av barnen i världen som inte går i skolan.

För att öppna de stängda klassrummen krävs ett brett spektrum av insatser. Först måste myndigheterna anstränga sig för att skaffa kunskap om barn med funktionsnedsättning och om deras skolsituation. Utan statistik och uppgifter om situationen är risken stor att fel åtgärder sätts in eller att åtgärder, i värsta fall, helt uteblir.

I dagsläget har 125 länder skrivit under och ratificerat FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och därmed förbundit sig till att varje barn har rätt till utbildning och stöd utifrån sin funktionsnedsättning och sina förutsättningar. Det betyder att det behövs lärare med teckenspråkskompetens för döva barn och undervisningsmaterial och lärare med särskild kompetens för att undervisa synskadade barn. Skolornas lokaler behöver anpassas för barn med nedsatt rörelseförmåga och det behövs kunskap om pedagogik för barn med kognitiv funktionsnedsättning.

Det kan låta som kostnadskrävande åtgärder för länder som kämpar med enorma utmaningar, men priset för att låta alla dessa barn stå utanför skolan är mycket högre.

Vår erfarenhet visar att den politiska viljan är den avgörande framgångsfaktorn. I rapporten kan vi konstatera att när ländernas regeringar, myndigheter och biståndsaktörer samarbetar med funktionshinderrörelsen i frågor som rör skolsituationen för barn med funktionsnedsättning kan konkreta förbättringar komma till stånd betydligt snabbare, då personer med funktionsnedsättning besitter en expertis och kunskap om sin funktionsnedsättning som inte finns någon annan stans.

Och när funktionshinderperspektivet finns med redan i planeringsstadiet kan flera av kostnaderna för de nödvändiga insatserna bli relativt små – både i faktiska termer och i relation till den enorma samhällsförlusten som annars är alternativet.

Funktionshinderorganisationer har alltså en viktig roll i att förmedla kunskap och utkräva beslutfattarnas ansvar för att alla barn ska få gå i skolan. Men många funktionshinderorganisationer i fattiga länder behöver utvecklas för att kunna bedriva ett samhällspolitiskt förändringsarbete. I processen att stärka dessa organisationer är Myright och den svenska funktionshinderrörelsen viktiga aktörer.

Den svenska debatten om värdet av biståndet har präglats av fokus på resultat och effektivitetskrav. Stödet som det civila samhället förmedlar har ifrågasatts. I detta perspektiv är det viktigt att lyfta fram de långsiktiga och hållbara resultat som genereras av ett utvecklingssamarbete som bygger på partnerskap och erfarenhetsutbyte kring hur man bygger starka brukarorganisationer. Starka organisationer möjliggör för människor med funktionsnedsättning att komma till tals i samhällsdebatten, vilket på sikt gynnar förändringar som siktar mot en skola för alla barn.

Roland Håkansson

ordförande, Myright, funktionshinderrörelsens paraplyorganisation för internationellt utvecklingssamarbete