Makt kräver öppenhet

Påverkansbolagen har vuxit i betydelse. Numera är de en viktig kanal för penningmaktens inverkan på samhällsdebatt och politik. Genom både yngre politiskt aktiva och rekryteringar från partitoppsnivå har sådana bolag blivit mer eller mindre inflätade i flertalet riksdagspartiers ledningsskikt. Att det kan orsaka såriga slitskador inne i partier har även Liberalerna nyligen fått känna på.

Men det problematiska är inte lobbying i största allmänhet. Utbyte av upplysningar och information, liksom granskning av reformidéers för- och nackdelar, hör ju till demokratins vardag, med både offentliga yttranden och informellt tankeutbyte.

Vad ett sanerande regelverk bör riktas mot är de hemliga pengarna och de dolda uppdragsgivarna, alltså den mörkläggning som stora delar av den politiserande konsultbranschen har satt i system. Många borde ta sig en allvarlig funderare över något Dagens Nyheters politiska reporter Ewa Stenberg skrev (7/5) om hur ”svårt och tidsödande” det är att granska detta ämne: ”Jag vet för jag och min tidigare kollega Ingrid Carlberg har försökt. Det är som att röra sig i tjock dimma. Den offentlighet och transparens som finns i andra delar av politiken är ersatt med sekretessförbehåll, tysta överenskommelser och ibland rena lögner.”

Upprepade gånger har dock diskussionen fastnat i en modell som två gånger utretts och förkastats av svenska demokratiutredningar, senast 2016 och dessförinnan 2000. Den går ut på att de som bearbetar vissa institutioner, som USA:s kongress eller EU:s parlament, mer eller mindre obligatoriskt sätts upp på en lista över lobbyister. Det blir inte så upplysande, och inte så verkningsfullt. Det kan även anta karaktär av ackreditering och då lätt bli ett praktiskt eller formellt hinder för många ideella och andra sammanslutningar som då och då har något att säga till ledamöter, partier eller riksdagsutskott.

Mot rätt mål kan däremot regler riktas ifall de mer anknyter till USA:s stora krav på offentlig redovisning av många slags penningflöden för politiska syften.

Krav på registrering ska inte gälla vem som talar med vem. Det är penningflöden som ska göras offentliga, och varifrån de kommer. Enskilda personers lönesummor eller konkurrensmässigt känsliga detaljer som timtaxor ska inte behöva redovisas.

Uppgiftsskyldigheten bör gälla ersättningar för påverkansarbete på offentliga organ, samhällsdebatten eller organisationers interna beslutsprocesser. Politiska konsultföretag och andra som tillhandahåller motsvarande tjänster kan därmed inte längre ha hemliga kunder. Vilka som betalar ska redovisas förhållandevis snabbt, med uppgift om vilka de reella ägarna är bakom betalande bolag eller stiftelser. Det senare är viktigt, vad gäller både svenska intressen och sådana som är lejda av diktaturstater eller andra internationella aktörer.

Viktigt är också att en reglering inte får innehålla prövning av olika ståndpunkters och yttrandens innehåll. Möjligheten till anonymitet är och ska förbli grundlagsfäst för den som lämnar något för publicering i grundlagsskyddat medium, där juridiskt ensamansvar bärs av ansvariga utgivare i både press och etermedier.

Motståndet mot en genomlysning av vilka som betalar för politisk påverkan kan tänkas bli starkt och kanske förbittrat, inte minst från en del givare och mottagare av dolda näringslivs- och organisationspengar. Men andra arbetar hellre med öppet visir. För dem kan en sådan reform bli en lättnad och en befrielse från att röra sig på mörkläggningens etiska gungflyn.

Sverige har en stark och välgörande liberal tradition av offentlighet och insyn i både statlig förvaltning och många andra samhällsförhållanden. Där makt utövas måste öppenhet råda. Så formulerades detta av den för en liten tid sedan bortgångne Eskilstuna-redaktören Hans Schöier, som även ledde den utredning som resulterade i yttrandefrihetsgrundlagen.

Det är med denna mycket liberala grundsats som en stor del av den politiska konsultbranschen befinner sig i djup konflikt.

Åke Wredén, tidigare politisk redaktör på Nerikes Allehanda