Lissabonfördraget innebär slutet för den militära alliansfriheten

Därefter ska Europeiska rådet ”rekommendera medlemsstaterna att anta ett sådant beslut i enlighet med sina respektive konstitutionella bestämmelser”.

Det är klartext. Det innebär att alla medlemsstater, inklusive de militärt alliansfria, blir förpliktade att leva upp till kravet på ett gemensamt försvar. Det blir en fråga om när, inte om.

För att få de alliansfria länderna att acceptera detta har man som brasklapp tagit in en skrivning om att unionens politik inte ska påverka ”den specifika karaktären” hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik. Det är oklart vad detta i praktiken innebär.

I Lissabonfördraget införs en klausul om kollektivt försvar. Om ett EU-land utsätts för angrepp är de övriga medlemmarna ”skyldiga att ge det stöd och bistånd med alla till buds stående medel” Något veto för övriga stater finns inte.

Om Sveriges riksdag ratificerar Lissabonfördraget betyder det att Sverige godkänner principen om att EU ska utveckla ett gemensamt försvar (någon gång i framtiden). Det är inte längre frågan om något som skulle kunna inträffa utan om något som kommer att ske. Det är bara tidpunkten som är kvar att bestämma.

Sverige är alltså berett att skriva under på att vi ska överge vår militära alliansfrihet så småningom.

Regeringen invänder mot denna tolkning och hänvisar till att det gemensamma försvaret kräver ett enhälligt beslut, och att vi inte behöver uppge vår militära alliansfrihet förrän vi själva vill. Det är riktigt, men vi deltar ändå i ett samarbete som har ett uttalat syfte att skapa ett gemensamt försvar. Det går inte att både skriva under på målsättningen att skapa ett gemensamt försvar och samtidigt säga att vi avser att stoppa detta då frågan aktualiseras.

Det är dags att säga ifrån. Kontakta riksdagsledamöter och uppmana dem att rösta nej till Lissabonfördraget.

Sven Wemmeus

Annette Wemmeus

Svante Uller

Ilse Johansson

Jonas Nyman

Junilistan Sjuhärad

Anna Eriksson

Ordförande Junilistan