Kostar mer än det smakar
I Sverige är till skillnad från i de flesta västeuropeiska länder forskningen kring den komplexa frågan om invandringens samhällsekonomiska nytta belagd med ett starkt tabu. Den allmänt respekterade och i ämnet insatte professorn Jan Ekberg (ej att betrakta som någon invandringskritiker) uppskattar invandringens nettokostnader till ca 1–2 procent av BNP, d.v.s. ca 30–60 miljarder årligen sedan början av 90-talet.
Christer Persson uppmanar alla intresserade att logga in på SCB:s hemsida och göra sina egna beräkningar. Lätt som en plätt! Man kan undra vad all denna internationella tvärvetenskapliga forskning skall vara bra för, finns det bara nationalräkenskaper så löser Persson och envar intresserad detta i ett nafs.
All internationell forskning visar på att invandringens långsiktiga nationalekonomiska fördelar är intimt förknippade med ett mycket högt och kontinuerligt deltagande på den ordinarie arbetsmarknaden och detta i ännu högre grad i en högskattestat likt Sverige med dess stora offentliga socialförsäkringssystem och övriga utgifter.
De utlandsföddas långt lägre sysselsättningsgrad och det massiva utanförskapet innebär med all sannolikhet att invandringen under nuvarande omständigheter är en rejäl förlustaffär för svensk del. SCB:s siffror lämpar sig illa för att beräkna kostnader och intäkter för Borås del men det är en angelägen uppgift för Borås politiker att låta tjänstemännen ta fram de av William Petzäll efterlysta uppgifterna.
Det blir dock ingen lätt uppgift, för som en tidigare riksdagsledamot i Borås säger på sin hemsida: ”Borås stad gör redan mycket för att förbättra integrationen men jag tror inte att någon har koll på allt som pågår”.
Sverigedemokraterna motsätter sig massinvandringen, förutom av ekonomiska skäl även av kulturella och sociala. Mångkulturalismen som ideologiskt projekt kostar mer än den smakar och priset vid ett misslyckande blir väldigt högt.
Krister Maconi (sd)
