Kommission kan stärka mänskliga rättigheter
Den svenska regeringen har under året bland annat bidragit till att FN har antagit en resolution om yttrandefrihet på internet och fått en specialrapportör om MR-läget i Iran. Sverige stödjer också uppbyggandet av nationella MR-institutioner i utvecklingsländer.
För att Sverige ska kunna behålla positionen som föregångsland måste det internationella MR-engagemanget ha en motsvarighet på hemmaplan. Så är inte alltid fallet. FN:s övervakningskommittéer har påpekat att Sverige måste arbeta mer aktivt mot diskriminering av etniska minoriteter, hatbrott och våld mot kvinnor.
Sverige är också det land som har fått mest kritik från FN:s tortyrkommitté för beslut att utvisa människor till länder där de riskerar tortyr. FN påpekar vidare att tydliga hänvisningar till internationella konventioner saknas i svensk lagtext. Flera av rekommendationerna har upprepats under tio års tid utan att särskilt mycket har hänt.
Världens frivilligorganisationer spelar en viktig roll som opinionsbildare och rapportörer till FN om MR-läget i sina länder. Regeringarna ska i sin tur leva upp till kraven från både FN och den nationella lagstiftningen.
För att försvara och stärka skyddet för mänskliga rättigheter har en tredjedel av världens länder inrättat en oberoende MR-kommission. 16 av 27 EU-länder har en sådan kommission. I Norden finns MR-kommissioner i Danmark, Norge och snart även i Finland. Sverige finns inte bland dessa trots att FN vid flera tillfällen har rekommenderat regeringen att inrätta en sådan.
En nationell och oberoende MR-kommission i Sverige skulle kunna åtgärda en rad brister:
En rådgivande instans behövs för tolkning och förtydligande av Sveriges internationella MR-åtaganden, bland annat frågan om hur olika MR-konventioner ska hanteras i förhållande till svensk lagstiftning.
I Sveriges kommuner, som ska värna mänskliga rättigheter på lokal nivå, är kunskapen om dessa rättigheter ofta bristfällig. FN har påpekat att MR-frågor hanteras på olika sätt av olika kommuner. Genom bättre samordningsstöd skulle frågorna kunna hanteras mer enhetligt i kommunernas dagliga verksamhet.
Lagrum saknas ofta i tvister i värdegrundsfrågor. Ett exempel är frågan om bruket av heltäckande slöja i utbildningssammanhang. Enskilda myndigheter behöver stöd i arbetet med att analysera och väga rättigheter som riskerar att komma i konflikt mot varandra.
Vid sidan av antidiskrimineringsarbetet finns mindre än tre årsarbetskrafter för samordning och utveckling av MR-frågor på nationell nivå på enheten för diskrimineringsfrågor i Arbetsmarknadsdepartementet. En MR-kommission kan bidra till att övergripande MR-frågor prioriteras högre i regeringskansliet.
En fristående människorättsenhet inom svensk statsförvaltning skulle kunna reda ut frågetecken kring tolkningen av internationella MR-åtaganden, utarbeta vägledande instruktioner till kommuner och landsting samt hålla ett vakande öga på myndigheter som inte agerar i enlighet med internationella förpliktelser. Ombudsmannamyndigheterna DO och JO har sina specifika uppgifter. En ny MR-institution bör därför inte placeras i dessa befintliga myndigheter utan utses av riksdagen och ha ett eget och övergripande mandat.
Regeringens MR-delegation presenterade förra året ett förslag om en oberoende MR-kommission. Förslaget välkomnades av flera frivilligorganisationer, men intresset tycks därefter ha svalnat. Också i regeringskansliet verkar engagemanget ha minskat. Inget fanns heller om frågan i höstbudgeten som presenterades i oktober.
Gianni Magazenni från FN:s kontor i Genève gästar i dag MR-dagarna i Göteborg för att berätta om fördelarna för medlemsländerna med att ha en oberoende MR-kommission. Förhoppningsvis kan det bli startskottet för en process som stärker skyddet för mänskliga rättigheter också i Sverige.
Aleksander Gabelic
ordförande i Svenska FN-förbundet
