Klyftor grogrund för upplopp

Man kan inte annat än förfasas över den utveckling som skett i England den senaste tiden med upplopp, kravaller och våld. Det är ett land i skräck och kaos. Man bör emellertid fundera över vilka orsakerna är till denna utveckling.

När man lyssnar på den konservative premiärministern David Cameron slås man av att han saknar grundläggande samhällsvetenskaplig insikt. I medierna den senaste tiden har man hört honom uttala sig i nedsättande ordalag om dem som utfört våldsamheterna.

Det är visserligen korrekt. Man skall fördöma alla våldshandlingar av detta slag, däremot bör man som politisk ledare på ett djupare plan ägna sig åt analys. Då räcker det inte att enbart betrakta dessa ungdomar som kriminella galningar som skall in bakom lås och bom och att lösningen ligger i att mobilisera de rättsvårdande myndigheterna som polis, domstolar och kriminalvård.

Det fungerar inte att som högerkrafterna i politiken gör, kalla ungdomarna för ”slödder”, som Frankrikes president Nicolas Sarkozy gjorde efter kravallerna i Paris för något år sedan. Det krävs en idé kring vad som var den utlösande faktorn och varför det kunde gå så långt.

Storbritannien är ett utpräglat klassamhälle. Det rådet inte bara en gammal förstelnad klassproblematik. Det finns dessutom uppe på detta en ny underklass som inte tillåts anständiga livsvillkor. En stor arbetslöshet, speciellt bland ungdomar, kombinerad med en enorm social misär har blivit legio i stora delar av landet inte bara inne i vissa stadsdelar i London.

Det finns områden på landsbygden där ungdomsarbetslösheten är uppemot 20 procent. Även rent fördelningspolitiskt är Storbritannien ett skräckexempel. OECD:s och EU:s relativa definition av fattigdom är ett mått som tillämpas allt flitigare i undersökningar och innebär att de som lever i ett hushåll som har mindre än 60 procent av medianinkomsten är att betrakta som fattiga.

Enligt en sådan mätning är 25 procent av landets invånare är fattiga, en stötande hög siffra. Det kan bara vara en medveten politik eller kanske avsaknad av politisk reformvilja som skapat denna situation. I Storbritannien är man uppenbarligen inte det minsta intresserad av jämlikhet.

Som om detta inte vore nog har David Cameron genomdrivit mycket stora nedskärningar i samhället, vilka träffat just de utsatta människorna mest, speciellt ungdomar. Skolorna har fått minskade resurser, fritidsgårdar lägger ner och övrig social service har drabbas av osthyveln. Nedskärningarna kommer dessutom att fortsätta de kommande åren.

Redan för ett par år sedan var de ekonomiska klyftorna i samhället större än någon gång sedan andra världskriget visade en studie från det brittiska rege-ringskansliet. Den rikaste tiondelen av de brittiska hushållen hade då tillgångar motsvarande cirka 100 gånger de fattigaste hushållens. Studien visar också några av ojämlikhetens konsekvenser. Till exempel är den förväntade livslängden hos dem som föds i fattiga områden 13 år kortare än den hos de rikaste, och en femåring från en välmående familj har en nästan dubbelt så stor vokabulär som en femåring i en fattig familj.

Vill man ha välartade ungdomar måste man satsa på dem och ge dem hopp så att de kan tro på framtiden. I Storbritannien gör man tvärt om. Samhället har vänt många av dem ryggen. Det är i denna kontext man måste försöka förstå kravallerna. Allt har en sociologisk förklaring.

Allt fler länder i Europa har fått vidgade klassklyftor det senaste decenniet. Samhällena håller inte längre ihop. I sådana samhällen växer motsättningar och spänningar fram. Det är en naturlig och logisk utveckling när samhället är frånvarande. En sak måste fastslås: Vidgade klassklyftor är inte bra för någon, inte ens för de bättre bemedlade.

Otryggheten i samhället spiller över även på dem. Dessutom är ojämlikheten nationalekonomiskt ineffektiv. Exkludering har aldrig gjort ett land rikare. Det är dags att återupprätta den sociala ingenjörskonsten inte bara i Storbritannien och i andra länder på kontinenten, utan även i vårt eget land. Ingen vet hur Sverige kommer att se ut om några år med fortsatt borgerligt styre.

Per Carlsson (S)

Borås