Jag är fortsatt kritisk mot begreppet normkritik

På min debattartikel om nödvändigheten av normer har Ida Legnemark (V) och Tom Andersson (MP) replikerat. Jag delar naturligtvis uppfattningen om vikten av att vi ska arbeta mot diskriminering, mobbning och bristande jämlikhet. Detta arbete kan dock mycket väl ske utan att ansluta sig till en queer-marxistisk normkritik. Ja, till och med så mycket bättre.

Problemet som jag lyfte såväl i debatten i kommunfullmäktige som i min debattartikel handlar om hur begreppet ska tolkas och vad som innefattas i det. Att döma av de reaktioner jag fått är jag långt ifrån ensam om denna uppfattning.

Normkritiken är så vanligt förekommande att den kan sägas ha blivit norm i det offentliga samtalet. SvD-journalisten Ola Wong uttrycker det så här: ”Normkritiken har blivit en överideologi, likt en oantastlig religion, och används för att skära bort kunskap, kulturarv och institutionell integritet.”

Då infinner sig det paradoxala, att det är vi som är kritiska till detta som är de verkliga normkritikerna. Det hela blir tämligen absurt. Det hade varit betydligt mer fruktbart att betona vilka normer vi ska sträva efter att ha och upprätthålla istället för att i tid och otid använda begreppet normkritik.

Jag har aldrig föreställt mig att de som omfamnar normkritik skulle vara motståndare till alla normer och förespråka normlöshet. Det är naturligtvis en vulgärtolkning av det jag sagt och skrivit. Normkritikerna är, såvitt jag förstår, mot sådana normer som är exkluderande och bejakar de normer som de ser som inkluderande. Det framstår som gott och väl. Men vad är det som ska exkluderas och inkluderas?

Ett exempel som då och då är aktuellt kan möjligen illustrera vad jag menar. Om vi inte exkluderar den som stojar och stimmar på ett bibliotek leder detta sannolikt till att vi istället exkluderar den som går till biblioteket för att kunna läsa i lugn och ro. Kritiken mot tysthetsnormen har sålunda lett till det som normkritiken hade som ambition att motverka, nämligen exkludering.

Ytterligare ett problem är svårigheten att definiera gränsen mellan normkritik och normbrytande beteende. Ordets makt över tanken är stark. Från att vara kritisk mot en norm till att bryta mot den är steget inte långt. Därför är begreppet normkritik väldigt olyckligt eftersom det för väldigt många inte är tydligt vilka normer som avses.

Kristdemokraterna kommer även fortsättningsvis att granska normkritiken och dess effekter. Vi avser istället att förespråka upprätthållandet av de goda normer som motverkar diskriminering och utanförskap.

Magnus Sjödahl (KD), ledamot i kommunfullmäktige, Borås stad