Filmen om Avicii berörde mig starkt

Filmen om Avicii blev nästan som ett rekviem över hans 28-åriga liv, kantat av ofattbara framgångar och maxad glädje inför jättepublik på otaliga konserter världen över.

Men så det andra. Personer i hans närhet, själva oförmögna till annat än att räkna pengar, pressar den unge Stockholmskillen till ännu fler konserter, till att prestera ännu mer, trots att han är svårt sjuk, utmattad och opererad.

Någon säger att Tim Bergling var en av dem som, likt Bach eller Michael Jackson, hade en hel orkester i huvudet. Han visste hur han ville ha det och hans stora publik älskade det. Men systemet älskar pengar mer än konst. Det trampar ner, slår sönder, utrotar – bara det ger mer profit. Sen om någon dör eller hela skogar försvinner är egalt.

Jag tänker på vad för musik som världen gick miste om när systemet drev den unge Avicii i döden. Tänk om han hade fått leva i lugn och ro till 90 år? Vad för musik hade han gett världen? Vad för musik gick vi miste om?

Den frågan gav mig ingen ro den gångna natten, som i sin stillhet manade fram bilder över hur allting är och hur allting hade kunnat vara. Borneos nerbrända regnskogar och utrotade djur hade kunnat få leva i frodig grönska av ofattbar rikedom, utvecklad till perfektion under miljoner år. Våra egna barn stressade i skolor som istället för dynamik, dialektik och fantasi matar statisk kunskap och läxor i högt tempo, och en storfinans som självförhärligande belåtet med medaljer på bröstet räknar pengar när de sprider död och förintelse med dyrbara missiler över sjukhus och städer.

I den stilla natt kan då en tår få rinna ner. Vila i frid, Tim Bergling. Må änglarna göra dig sällskap och låta dig skapa all den musik som togs ifrån oss, som vi aldrig får höra.

Jyrki Seppälä