Ett realistiskt regeringsalternativ

Sedan enkammarriksdagens tillkomst 1971 har endast två regeringar haft egen majoritet. Det var de borgerliga regeringarna Fälldin 1979–1981 och Reinfeldt 2006-2010. Alla andra regeringar, inklusive samtliga socialdemokratiska, exempelvis under Göran Persson, Ingvar Carlsson och Olof Palme, har varit minoritetesregeringar. Minoritetsregeringar är det normala i Sverige.

Alliansen har trots sin minoritetsställning sedan valet 2010 fått igenom större delen av sin politik de senaste två åren. Under det nyligen avslutade riksdagsåret har Alliansen endast förlorat 8 huvudvoteringar mot 19 förra riksdagsåret, enligt våra egna preliminära beräkningar. Det är färre än de voteringar Göran Persson förlorade under sin tid vid makten.

Alliansen har visat att vi kan ta ansvar för jobben. Våra satsningar, sänkta arbetsgivareavgifter för unga, jobbskatteavdrag, nystartsjobb, momssänkningar, RUT- och ROT-avdrag, skattelättnader och förenklingar för företagen, liksom storsatsningar på utbildning, forskning och infrastruktur har bevisligen gett effekt. Sverige står starkare än de flesta länder i vår omvärld, Sverige har avancerat från 14:e till 9:e plats i Europa sedan 2006 när det gäller listan över lägst arbetslöshet, och statsfinanserna är i god ordning.

Vad är då alternativet i svensk politik?

I sitt Almedalstal hade KD-ledaren Göran Hägglund en träffande liknelse mellan S-ledaren Stefan Löfvén och en cirkusdirektör. Hägglund syftade på Löfvéns sätt att bjuda på ”största möjliga tystnad” sedan han blev partiledare. I debatter, radio- och tv-intervjuer kan Löfvén i stort sett inte svara på några frågor alls, utan säger bara ”det där får vi återkomma till” som svar på nästan varje fråga. Det är naturligtvis så att om man inte säger något så går det inte heller att ifrågasätta förslagen. Och man stöter sig inte med några väljare genom att bara prata allmänt positivt om att det är bra med företag, fler jobb eller utbildning, eller talar uppskattande om högre ersättningsnivåer i alla system. Men det håller inte i längden.

Något annat som förbryllar är Socialdemokratiska partiledares lust att hitta på märkliga nya begrepp som inte säger någonting. Håkan Juholt talade om ”social demokrati”, ett begrepp som jag inte ens tror att han själv någonsin begrep. Hans efterträdare Stefan Löfvén har ett nytt mantra, ”hållbar frihet”, återigen ett totalt obegripligt begrepp. Dessa konstiga ledord bekräftar bilden av ett parti som inte har en aning om vad det vill och som därför kommer med mycket dunkla och svårtolkade budskap.

För övrigt har vi en mycket splittrad opposition. Det enda man verkar vara överens om är att höja skatterna på arbete och företagande, men hur mycket säger man inte. Oppositionspartierna säger till och med klart och tydligt att man inte tänker gå till val som gemensamt regeringsalternativ. Den som röstar rödgrönt 2014 köper helt enkelt grisen i säcken.

Frågan cirkusdirektör Löfvén borde besvara är vad Socialdemokraterna faktiskt vill göra, hur de ska betala det, och framförallt vem de vill bilda regering med. Idag är allt detta omgivet av största möjliga tyssssstnad.

Jan Ericson , riksdagsledamot (M)