Enskilda avlopp är inte problemet – de är lösningen

Polens största reningsverk i Warszawa havererade för en styv månad sedan och 3 000 liter orenat vatten per sekund forsade ut i Östersjön. Det tog mer än en vecka att få stopp på problemet. Skulle samma sak kunna hända i Sverige? Utan att kunna allt om avloppsverk, så vill vi svara ja. All teknisk utrustning kan haverera och reningsverk i hela Europa torde vara byggda efter samma princip.

Det är inte möjligt, men anta att Warszawas 1,8 miljoner invånare hade haft enskilda avlopp. Skulle något liknande kunna hända då? Naturligtvis inte.

Det talas om att utspolade läkemedel och p-pillerrester i urin påverkar fiskarna i våra vatten. Dessa läkemedel når vattendragen kanske redan samma dag eller dagen efter att de spolats ut. I enskilda avlopp med efterföljande markretention tar det månader innan något vatten når närmsta vattendrag. Under denna tid torde de flesta läkemedel ha brutits ner av olika bakterier.

Avloppsledningarna i våra städer går kors och tvärs under gator och hus. De ligger utlagda på sjöars botten. Att dricksvattenledningar springer läck med jämna mellanrum upptäcks genom tryckfall i ledningarna. Vem upptäcker läckage i avloppsledningar?

Gamla ledningar i enskilda avlopp kan väl också gå sönder? Förvisso, men tekniken bygger på att det just är den omgivande marken som skall rena. Såvida inte ledningen ligger nära en enskild brunn eller något vattendrag, så händer ingenting mer än att infiltrationspunkten förflyttas.

Kommunala avloppsverk kräver stora investeringar, fortlöpande underhåll, kemikaliehantering och fast anställd personal med jourberedskap. Enskilda avlopp baserat på naturens egen rening i omgivande mark kräver inget av detta.

Det talas om krisberedskap. Vid bortfall av elektricitet kommer varken kommunalt vatten eller avlopp att fungera. Vi kan fortfarande gå ut och pumpa upp vatten för hand med gårdspumpen, bära in vatten i en hink och hälla i toastolen. Och avloppsreningen kommer att fungera som vanligt.

Många kommuner planerar att bilda verksamhetsområden för småbyar på landsbygden och dra dit ledningar trots att invånarna har såväl vatten som fungerande enskilda avlopp. Detta innebär en stor investeringskostnad, som antingen drabbar dem som tvångsansluts eller hela VA-budgeten. Det medför framtida VA-avgifter på många tusen om året för fastighetsägarna. Samtidigt blir det en försämring för miljön och en ökad sårbarhet i en krissituation.

Visst behövs kommunala avloppsverk för tätbebyggelse och även enskilda miniavloppsverk i extrema, sjönära lägen. Men det finns ingen anledning att kräva kommunal anslutning, särskilda fosforfällor eller annan utrustning där inga problem kan påvisas.

Arne Gunnarsson, talesperson för Landsbygdspartiets arbetsgrupp ”Skitgubbarna”

Lars-Erik Lundahl, Roasjö, medlem i Landsbygdspartiets arbetsgrupp ”Skitgubbarna”

Lennart Eriksson, Mjöbäck, medlem i Landsbygdspartiets arbetsgrupp ”Skitgubbarna”