Det stulna Libyen tas tillbaka

Nu tar det libyska folket tillbaka det som var deras. Det som hade bestulits dem i flera decennier. Det vi libyer inte trodde fanns. I oräkneliga år har vi drömt om denna dag samtidigt som vi skämtat om den för att trösta våra hjärtan. I dag är en dag som aldrig tidigare upplevts och som aldrig kommer att upprepas. Vi ser på varandra och undrar var vi är, vad som egentligen har skett och frågar oss själva vart vi är på väg.

Det libyska folket har aldrig levt som det gör i dag. Förtrycket har varit så tungt att vi inte till fullo varit medvetna om det vi utsatts för. Vi har varit psykiskt antastade av vår så kallade ledare och hans regim, vilket har lett att vi inte vågat berätta om det.

När vi har varit sjuka har vi för enkla ingrepp rekommenderats att åka till utlandet, eftersom hjälp inte funnits att få i det egna landet eller då risken varit för hög. I ett land med mycket olja och liten befolkning har vi inte ens kunnat få enkel vård. Föräldrar med barn som har diarré har i många fall kunnat köra med bil till Tunisien för att få rätt vård.

De libyer som har haft ett ”riktigt” arbete är få, en minoritet. Libyen är ett land där enbart korruptionen har överlevt.

Det libyska folket har levt under hot i decennier. Somliga har varit mer medvetna om detta än andra. Det är främst de unga som har kontakt med övriga värden som börjat inse skillnaden på det Libyen de tvingats att älska och det Libyen de egentligen vill ha. De får tidigt lära att det finns spioner över allt som lyssnar på vad de säger och om de hyser agg mot regimen så riskerar de att försvinna spårlöst. Dessa hot har fungerat för att tysta en eventuell revolution. Dessa hot har hindrat alla former av opinionsbildning. Orden förening, organisation eller parti existerar inte. Vi libyer har aldrig givits rätten till en åsikt, detta tvärtemot Gaddafis Gröna bok och dess budskap om ett land utan hierarkier där folket styr sig självt.

Under åtskilliga år har vi föraktat alla Gaddafiporträtt som hänger i städerna. Vi har sett på dessa porträtt och gång på gång blivit påminda om vem det är vi ska frukta, vem det är vi ska tillbedja.

Samtidigt som jag skriver denna text så tror jag inte på det jag skriver, jag litar inte på mina egna ord. Det libyska folkets förlamning har varit så svår att majoriteten bildligt talat enbart kunnat livnära sig genom ett sugrör, utan att kunna röra på lemmarna.

Förlamningen har varit så långvarig att tron på förändring mer förknippats med galenskap än med logik. Det mest skrämmande är att förlamningen har varit så lång och svår att många libyer inte riktigt förstått att de varit förlamade, hindrade från ett fullt och rättvist liv. Det libyska folket i stort har berövats rätten att leva som fria människor med allt vad det innebär.

Under alla år och vid alla tillfällen som jag suttit i bilen och fällt kommentarer om porträtten som hänger i varje gathörn har jag mött olika reaktioner från mina släktingar. Den ena är en suck av sorg och hopplöshet, av aggression blandad med frustration. Den andra är ”Han är vår ledare”. Innebörden har varit skiftande, vissa har sagt det i en humoristisk ton, andra mer på allvar. Att tro på regimen har för många varit det enklaste sättet att undvika att bli deprimerad av vekligheten.

Jag talar från av erfarenhet, som libyer men även som svensk bosatt i Sverige. Jag har aldrig insett och kommer aldrig riktigt att förstå hur det har varit för dem som levt hela sitt liv i Libyen och som aldrig sett något annat. För mig har Libyen varit en semesterort, ett hemland jag besöker under en kort period knappt en gång om året. Där jag äter gott och njuter av solen och värmen och där jag kan glädjas över att träffa mina släktingar. Jag inser idag hur trågsynt jag varit och hur jag aldrig riktigt satte mig in i mina kusiners vardag efter min avfärd. Jag skäms för att jag inte agerade tidigare. Ju tystare befolkningen är desto hårdare kan man dra åt snaran.

Det finns de som argumenterar mot idén att Libyen ska bli ett fritt land. De säger att frihet, mänskliga rättigheter och demokrati är västvärldens konstruktion som den försöker pracka på hela världen. Jag kan inte förneka att många i Libyen säkerligen influeras av väst, men att säga att förtryck är bättre än åsiktsfrihet är vansinne.

Jag har tidigare aldrig riktigt varit stolt över mitt land. Jag har tidigare skyllt det på att jag lever i Sverige och att nationalism över lag inte är populärt. Men i dag förstår jag mer än tidigare varför. Det har inte funnits mycket för mig att vara stolt över. När jag fått frågan om mitt ursprung och jag svarat ”Libyen” har jag alltid fått två olika reaktioner. Antingen har jag fått höra ” Jaha, det är han Gaddafi, va?” eller så har folk sagt ”Sa du Libanon?”. I morgon när jag hälsar på nya ansikten ska jag rakryggad presentera mig som ”Farida, jag kommer från Libyen, det fria landet”.

Farida al-Abani

libyer bosatt i Sverige