Det är inte förövarna utan offren som hamnar i hetluften

”Varför skyddar svenska medier brottsförövarna men inte brottsoffren?”

Det är i år 25 år sedan den spanske hotellportieren i Barcelona ställde mig frågan.

Nonsens, tyckte jag, så kan det väl ändå inte vara.

”Jo, se bara på era pressetiska regler”, sa han.

Med åren har jag hunnit läsa tidningar från många länder. Jag har också tidvis varit bosatt utomlands. Precis som den spanske hotellportieren tycker jag nog att de svenska pressetiska reglerna är en aning fyrkantiga.

Det är lätt att läsa sig till information om var ett brott förövats, vilken affär som utsatts för inbrott, vem som blivit nedslagen eller bestulen. Men gärningsmannens namn förblir ofta okänd för allmänheten även han grips.

I Borås Tidning visades nyligen två bilder på en misstänkt bedragare. Bilderna har tagits av en övervakningskamera. I tidningen målades hans ansikte över. Varför då publicera bilden? Vill polisen ha tips från allmänheten eller vill den inte?

När svenska medier inte namnger den brottsmisstänkte agerar vi annorlunda än i många andra länder. Men i Frankrike tycks man tänka som i Sverige. I franska L?Express kan man få reda på namnet på den svenska som nyligen mördats utanför Paris. Däremot namnger man inte den misstänkte.

I de svenska tidningarna är det precis tvärtom.

I en del länder i den spansktalande världen är tidningarna förhindrade att uppge namn på barn, oavsett om de är brottsoffer eller förövare. Däremot får man utan vidare namnge vuxna som misstänks för brott. Den vuxne anges som ”föregiven” eller ”antagen” gärningsman. Allmänheten förmodas förstå att ingen är dömd innan en domstol sagt sitt.

Jag har många gånger hittat information i utländsk press om svenska medborgare och kunnat tipsa hugade medier i Sverige och andra länder i Norden. Tidningsredaktionerna kan med namnuppgiften plocka fram personnummer och sedan bedriva egna efterforskningar. Men när tidningarna skriver blir det oftast i kryptiska ordalag av typ ”29-åringen” och ”33-åringen” .

Tidningarnas genomslagskraft tycks ha minskat med åren. Det ska i stället vara TV-program av typen ”Efterlyst” för att polisen ska kunna få den information den behöver.

När media tar upp en sak hamnar brottsoffren och deras anhöriga ofta i hetluften. Om någon kidnappas kan tidningarna namnge brottsoffret så fort som de anhöriga informerats om saken.

När någon misstänks för ekonomiska brott hängs han ut i pressen även om saken inte avgjorts av domstol. Men om misstanken gäller våldsbrott skyddas hans identitet. Om han döms och avtjänar sitt straff kan han dessutom i en del fall ansöka om ny identitet!

Brott eller olyckor som inträffat utomlands måste vara mycket stora eller speciella för att värderas ha nyhetsvärde, om nu inte en svensk råkar vara inblandad. Om en utlandsfödd svensk råkar illa ut utomlands är däremot intresset svagt. Hur många har hört talas om att den svenske journalisten David Isaacs sitter i fängelse i Eritrea sedan flera år tillbaka?

Flera svenska dagstidningar, bl a NSD i Luleå, har vid upprepade tillfällen sett sig nödsakade att agera i strid med gängse pressetiska regler. En gång gällde det en svensk direktör som utpekats som misstänkt för brott i USA. I svensk press nämndes brottsmisstankarna men inte den förmodade gärningsmannens namn förrän man upptäckte att det figurerade i amerikanska tidningar och på deras hemsidor.

I Spanien och en del andra länder i Sydamerika har man gått mot mindre öppenhet. Numera händer det att den brottsmisstänkte inledningsvis bara namnges med sina initialer även om han grips på bar gärning.

Kan det vara något som lugnar allmänhetens nyfikenhet?

Henrik Klemetz

Henrik Klemetz har arbetat som stringer och korrespondent i Spanien och Sydamerika