Bort från plånboksfrågan

Socialdemokraterna måste ta avstamp till en ny progressiv politik. Så länge som Socialdemokraterna tar efter Moderaterna och sätter överskott i finanserna högre än kampen mot arbetslösheten kommer klasskillnaderna att bestå i samhället. Det är nämligen en stor grundläggande skillnad mellan pengar i form av överskott som motiveras av vinstintresse och pengar som motiveras av samhälleliga behov som inte kan kvittas ut som vinster.

Om socialdemokraterna inte förmår att klargöra denna viktiga skillnad för sig själva och för väljarna kommer skattesänkningar just att framstå som oproblematiska vinster som kan delas ut.

Utnyttjandet av denna försåtliga sammanblandning och retoriska fälla har varit Moderaternas politiska trumfkort en längre tid nu. Den krassa verklighet som strategin med skattesänkningar ”som alla löntagare vinner på” leder till, blir allt svårare och allt mer kostsam att dölja.

Nu gäller det för Socialdemokraterna att kunna se klart i denna fråga och genomskåda lögnen som Moderaterna grundar sin sysselsättningspolitik på, nämligen att en mindre generös arbetslöshetsförsäkring leder till lägre arbetslöshet och att skattesänkningar, framförallt jobbskatteavdraget, skapar fler arbetstillfällen.

Hur länge kommer statskassan att räcka för att köpa väljare? När höljet av högeralliansens arbetslinje är avskalat framträder den radikalt ändrade fördelningen av resurser mellan människor i Sverige. De med hög inkomst har, till skillnad från dem med låg inkomst, fått större skattesänkningar samtidigt som minskade intäkter gjort att samhällets resurser fördelas allt mer olika.

Det är mot detta som Socialdemokraterna borde genomföra en skatteoffensiv. Håkan Juholt borde möta Fredrik Reinfeldt, som tjatar om att det ska löna sig att arbeta, med att det lönar sig att betala skatt.

Även här har Socialdemokraterna varit alltför sena att upptäcka Moderaternas retoriska knep med den falskt konstruerade motsättningen mellan skatter och arbete.

En allt svagare offentlig sektor korrelerar med en allt svagare socialdemokrati. Det är en tendens som pågått sedan 1980-talet. Nu gäller det för socialdemokratin att hitta tillbaka till idén om den offentliga sektorn. Den svenska välfärdsmodellen byggdes ju upp under goda ekonomiska tider för att möta behoven under sämre tider.

Denna socialdemokratins bärande idé är lika aktuell idag och utvecklingen på senare tid visar tydligt att den behöver försvaras aktivt mot attacker från en samlad borgerlighet.

S måste gå i konfrontation med M och visa att det finns en motsättning mellan sänkt skatt och en hygglig kvalitet i välfärden. Det är viktigt att skattediskussionen inte sker isolerat från annan politik.

För att ta det femte jobbskatteavdraget som exempel så räcker det inte bara att tala om att det är ondskefullt i sig utan diskussionen måste utgå ifrån de ökade klyftor som politiken leder till. Samtidigt måste Socialdemokraterna påminna människorna om att skatter är medel och aldrig mål i sig till skillnad från vinster som är överskottens mål.

Jobbskatteavdraget gynnar bara dem med inkomst och framförallt dem med hög inkomst. Socialdemokraterna borde sätta in insatser för att avväpna jobbskatteavdragets påstådda positiva effekter. Det kan heller inte vara så att bara de som har arbete ska gynnas i ett samhälle.

Så länge som en människa har arbete är det lätt att se jobbskatteavdragets fördelar men vad händer när människorna blir arbetslösa? Att bli arbetslös innebär att de hamnar i social- och arbetslöshetsförsäkringssystemet och tvingas att leva på snart obefintliga bidrag.

Socialdemokraterna måste inrikta sin politik på att bli mer solidariska med den grupp av människor som inte har ett arbete att gå till varje dag. De måste också kraftigt ta avstånd från Moderaternas åsikt om att de arbetslösa behöver ha en uppsträckning för att kunna bli bättre på att söka jobb.

Det är det här som Socialdemokraterna kraftigt måste reagera på. De måste hitta tillbaka till sina rötter för att åter bli arga över samhällets orättvisor och för att kunna kanalisera besvikelsen och ilskan både innanför och utanför löntagarkollektiven.

Patrik Wikström