Avgörande vägval för kulturen
Kulturpolitiken står just nu med allt att döma inför vissa avgörande vägval. Huvudfrågorna i utredningen handlar om de övergripande målen för kulturen i framtiden, finansieringen av kulturen samt tillgängligheten och behovet av att finna vägar för att nå ut till en bredare och mer ovan grupp av kulturdeltagare i vårt samhälle. På samtliga dessa punkter befarar jag som socialdemokrat att den borgerliga regeringen kommer att gå vilse om inte utredningen presenterar ett betänkande som är tydligt, väl genomarbetat och befriat från nyliberala experiment.
När det gäller finansieringsfrågorna så har ju den borgerliga regeringen i olika sammanhang givit uttryck för att den är öppen för privata finansieringsvägar för kulturen genom t.ex. att företag sponsrar kulturaktiviteter. Om den borgerliga regeringen låter det bli mer vanligt finns flera synpunkter mot det som man bör beakta. Bortsett från det rent estetiskt tveksamma med att ha en Volvoskylt som vajar strax ovanför hårfästet på Börje Ahlstedt när han agerar på Dramaten samt att smaklös produktplacering av varumärken kommer att överskölja oss vid varje tillfälle vi besöker ett evenemang så öppnar sponsringsförfarandet upp för en rundgång av pengar som det är svårt att se poängen med.
När ett företag betalar för att få ha sitt varumärke inbakat i kulturupplevelsen så kommer självklart företaget i nästa skede begära generösare avdragsmöjligheter i sin deklaration. Det kommer i sin tur att leda till att företaget betalar mindre i skatt. De uteblivna skattepengarna skulle man kunna använda direkt till kulturändamål i stället för att gå omvägen via sponsrandet. Dessutom är frågan vilka kulturevenemang som företag skulle vara intresserade av att sponsra. Det är självfallet så att de är just de evenemang som är mest populära och välbesökta som är intressanta att sponsra. Detta kommer i sin tur att leda till en sakta men säker utarmning av kulturen både på bredden och på djupet. De lite mer udda och säregna kulturaktiviteterna kommer sannolikt att missgynnas. Dessutom kommer det tyvärr leda till en omedveten uppdelning i vad som är ”bra” och vad som är ”dålig” kultur vilket är olyckligt. Det är aldrig bra att ställa olika kulturyttringar emot varandra. Mitt svar som socialdemokrat är att kulturen i största möjliga mån skall skonas från kommersialismen. Jag är inte generellt emot att stötta aktiviteter med privata bidrag men det finns också en risk att företagen ställer krav på motprestation från kulturlivet när sponsringskarusellen är igång. Det tycker jag vore osunt för kulturen.
Den kanske viktigaste frågan för kulturen i framtiden och som också borde vara en nyckelfråga i kulturutredningen är på vilket sätt vi kan få kulturen att nå ut till nya grupper i samhället och hur vi breddar den andel av befolkningen som efterfrågar kulturaktiviteter. Om man skall ta sig an denna svåra uppgift måste nog synen på kulturpolitiken ändras generellt.
Socialdemokraterna hade på 80-talet en kulturminister som hette Bengt Göransson som gjorde stora insatser när det gäller synen på kulturen som ett viktigt politiskt område. Han såg kulturen som något mer och större än bara som en kostnadspost i budgeten. Han hade visioner för hur kulturpolitiken skulle bedrivas och lade också ett ambitiöst program för det. Sedan dess har kulturpolitiken varit på reträtt. Som socialdemokrat anser jag att kulturens uppgifter måste vara att skänka alla människor i vårt samhälle tolerans och förståelse för oliktänkande, stärka bildningen, ge kraft och ork att bekämpa främlingsfientlighet samt att bidra med glädje och stimulans i vardagen. Där har kulturen en enormt viktig funktion att fylla för alla människor. Därför är det viktigt för hela samhällets sätt att fungera att fler ges möjligheter att bli utövare och deltagare i kulturlivet. Att kulturdeltagandet i samhället är klassberoende är allmänt känt och det har även utretts av staten på 90-talet. Klassberoendet har dock visat sig vara svårt att bryta, men det måste vara en mycket angelägen fråga att ta tag i inför framtiden. Spänningen är stor. Frågan är om kulturutredningen kommer att presentera några intressanta förslag kring hur klassproblematiken kan lösas i kulturlivet.
Frågan är också hur den borgerliga regeringen bedömer angelägenhetsgraden av att vidta aktiva åtgärder för att lösa det socialt snedfördelade kulturdeltagandet. Det är en viktig fråga för hela samhället. Det är därför min förhoppning som socialdemokrat att kulturutredningen skonar oss från förslag på nyliberala experiment och grepp från höger. µ
Per Carlsson (s)
