Ännu ett svek mot fosterbarnen

En av de allvarligaste konsekvenserna efter en uttalad politisk ståndpunkt är nu på väg att ta gestalt.

Det handlar om regeringens uttalande om att, tvärt emot vanvårdsutredningens rekommendation, vägra att ekonomiskt kompensera fosterbarn eller institutionsbarn som har varit utsatta för misskötsel under sin uppväxt. Med detta faller också den inplanerade och ceremoniella ursäkten från samhället till offren, levande så väl som nu döda.

Som a v en tillfällighet går regeringen ut med detta svekfulla besked samtidigt som medier bevakar och fyller sina kanaler med tioårsminnet av 9/11-attacken. Man kan misstänka att rege-ringen i någon mån understryker hur man själv ställer sig inför det egna beslutet och i förhoppning att nyheten skall dränkas eller dämpas av denna sedan länge inplanerade nyhetsbevakning från New York. Jag lovar, det kommer inte att ske!

Det mest hårresande argumentet mot ersättningen är misstanken om att det inte kan ske rättvist, då myndigheternas egna underlag är bristfälliga. Tanken på att en eller annan bedragare skulle kunna kvittera ut en obefogad ersättning tycker man är så allvarlig att man sänker hela gruppens berättigade krav.

Men bakom detta ligger ett ännu värre misstag från politiskt håll som nämns och göms i uttalandet om bristfälligt underlag, nämligen att man strax innan införandet av ny arkivlagstiftning på 1990-talet systematiskt tycks ha rensat ut arkiven på sådan information som kan ligga myndigheterna i fatet.

Jag har en egen erfarenhet och tydliga bevis på att så har förekommit. Under 70-talet tog jag kopior på viktiga, om än en bråkdel av det material inom barnavårdsnämnden som handlade om min uppväxt. Idag finns inte en bokstav kvar av detta gedigna material. Varken åt forskningen, erfarenheten, juridiken eller skammen.

Ytterligare märkligheter är att det, mellan direktiven på den äldre lagstiftningens arkivhantering och den nya som tillkom, tycks ha uppstått en lagfri lucka som berättigar myndigheter att ohämmat rensa i arkiven med ursäkter såsom integritetsskydd och platsbrist.

Att olika lagstiftningar på området skall överlappa varandra, tycks inte ha gällt eller vara en tillämpad princip i det här fallet. Tillämpningen av reklamutskick och arkivhanteringen av dessa tycks vara mer solid än det som rör hanteringen av nämnda utsatta barn.

I hela denna hantering ligger, enligt mitt förmenande, en punkt som inte har åberopats hitintills. Med tanke på den lama reaktionen från andra politiska krafter i samhället, så måste jag ovillkorligen komma in på ämnet solidaritet.

Ännu ett underminnerat ord i listan på sådant man använder och som bara har betydelse inom retoriken och som inte innebär några egentliga skyldigheter längre. Andra sådana ord kan vara förpliktelse, ansvar, vuxenskap och medmänsklighet, för att nämna några.

Vi är solidariska med Afghanistan, Libyen, med flera. Vi är solidariska genom Sida, FN, EU och Världsbanken. Vi är solidariska med insamlingsbössor, idoler, invandrare och statarlängor på höjden, men vi orkar inte vara solidariska med dem som råkat ha stått på de lägsta trappstegen i samhället bara för att föräldrar, samhälle och lagstiftningen har svikit och gör det nu igen.

Jag undrar om politikerna tar en kalkylerad risk i frågan, om man chansar. Är det för att spara in någon promille i stadsbudgeten eller för att det i verkligheten kanske råder ett invant människoförakt för en grupp som inte har mycket att sätta emot? En sak är säker! Det är att KD, genom sin brist på trovärdighet och sitt hanterande i denna fråga, tydligt har fjärmat sig från ett berättigande bland maktens taburetter.

Robert Wahlström

tidigare barnhems- och fosterhemsplacerad,

medlem i Föreningen samhällets styvbarn