Äktenskapet är inte vad det en gång var

Det tror jag att även de som är mot s.k. könsneutrala äktenskap tycker även om deras uppfattning kan tolkas annorlunda.

Äktenskap är bara ett så laddat ord och står för en mångårig och djupt rotad tradition av familjebildning – mamma, pappa, barn – för att uttrycka det enkelt. En kärnfamilj har väl alltid varit det optimala sättet att leva i emotionell och ekonomisk trygghet.

Samhället har nu utvecklat en annan bild. Statistiskt skiljer sig nästan 50 % av alla som gifter sig. En del gifter sig flera gånger.

Detta tyder på att vi i mindre utsträckning tror på livslånga förhållanden? Varför? Äktenskapet och dess betydelse för familjebildning borde analyseras och diskuteras mer.

I takt med att så många skiljer sig har bilden av äktenskapet förändrats. Det inger inte längre samma förtroende och ger inte den styrka längre som avsikten var när det instiftades. I stället för att lösa problem som uppstår på vägen väljer många att gå vidare. Rätt eller fel låter jag vara osagt, eftersom mycket beror på omständigheter. Det man ändå kan tycka är, att äktenskapet som institution inte längre är någon garanti för trygghet.

Ett äktenskap ses som något upphöjt på så sätt, att man blir bekräftad av kyrkan, släkt, vänner och bekanta.?Det känns som något stort och blir till ett vackert minne. Äktenskapet instiftades till gagn för kvinna och man och som traditionen visar oftast burit lång klänning och frack.

Den bilden är så fast rotad hos de flesta av oss, att det blir konstigt att tänka sig två kvinnor eller två män framför altaret.

Jag tror dock att likväl som en präst kan byta kappa efter uppdrag, konfirmander bära samma dräkt skulle även de som gifter sig kunna bära någon form av bröllopsdräkt. Det är bara fantasin som begränsar oss.

Den traditionella synen på att det skall vara man och kvinna avdramatiseras samtidigt som jag vill trycka på, att ett äktenskap aldrig skall tas lättvindigt. Man ger varandra en ring som ett vårdtecken på en djupare känsla och detta skall vara så genomtänkt, att avsikten hos båda skall vara, att förbundet skall vara livet ut!

Det är i det senare som kyrkans företrädare och politiker har sitt största ansvar tycker jag. Hur man behåller äktenskapets status i att inge människor hopp, viljestyrka och tro på livslång kärlek borde vara mer självklart att diskutera än i vilken gestalt människor möter kärleken i livet.

Till sist vill jag säga, att det finns de som aldrig kommer att förstå de homosexuellas val att leva sina liv. Det innebär att vi måste respektera varandra i våra uppfattningar. Det finns också de människor som väljer att leva ensamma i lagens mening men förhoppningsvis i relation med nära och kära vänner. Det är också ett val till god livskvalitét inte att förglömma.

Det är väl vad allt i grunden handlar om,?bekräftelse och en god livskvalitet!

Birgit Ericson