Skivrecension: Lucinda Williams raspiga röst ger tröst
Lucinda Williams
Album: Good souls better angels
Bolag: Highway 20/Thirty Tigers/Border
Genre: Rock/Americana
Hur kommer corona att märkas i kulturskapandet? Nyordningen har redan gett artister snabb låtskrivarinspiration eller incitament att sända avskalade konserter hemifrån. Plötsligt blir musiken så mycket mer, både för skaparen och mottagaren.
Coronakrisen hörs förstås inte på Lucinda Williams nya album, hennes trettonde. Istället bearbetar hon ett annat trauma: Donald Trumps presidentskap i USA.
”Det passar henne, men det är ovanligt och oväntat att höra henne så arg och uppskruvad. Rösten har alltid varit raspig, och nu är den mer ärrad än någonsin.”
”Way too much is going wrong”, ”bad news on my left, bad news on my right”, ”you're a man without shame, without dignity and grace”, ”I don’t want to get onboard”, ”he’s a bad man”, ”nobody can save you from yourself”, ”these are the dark blue days”, ”don’t give up, it’s gonna be alright”, ”I’m not your slave, evil bastard”, ”bleeding the world drop by drop” … Det är inte ens citat från en låt, utan rader från tio av skivans tolv spår. Titlarna talar ett lika tydligt språk.
Grammybelönade Williams förra skiva kom tidigt 2016, ett halvår efter att Trump offentliggjort sin kandidatur, så mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Williams har sina rötter i bluesen, där djävulen är en flitigt förekommande figur och här blandar hon raka ordval med ett gotiskt och bibliskt bildspråk. Det passar henne, men det är ovanligt och oväntat att höra henne så arg och uppskruvad. Rösten har alltid varit raspig, och nu är den mer ärrad än någonsin. I ”Wakin’ up” (egentligen om våld mot kvinnor) används gitarrerna för ny sorts elakhet och inför ”Bone of contention” har hon uppenbarligen käkat taggtråd. Mitt i allvaret finns också en viss lekfullhet. ”Bad news blues” är underhållande i sin misär.
Jag föredrar när Williams (som på genombrottet med mästerliga ”Car wheels on a gravel road” från 1998) drar mer åt country och americana än blues, men det går inte att förneka att det passar henne. Sålunda hittar jag favoriter i ”Big black train” (om depressionens mörka molntäcke) som påminner om ”Greenville”, den stråkladdade spökhistorien ”Pray the devil back to hell”, släpiga ”Shadows & doubts” och trösten som erbjuds i luftiga ”When the way gets dark”.
För som tur är handlar det inte bara om ilska och svek utan också om att finna gemenskap och kämpaglöd. Avslutande ”Good souls” hittar ord som passar oavsett vilken apokalyps det gäller: ”Keep me with all of those/who help me find strength/when I’m feeling hopeless/who guide me along/And help me stay strong and fearless.”
Fotnot: ”Good souls better angels” släpps 24 april.
