På nätet möts man inte, där hatar man
Debatten om dagstidningarnas nätkommentarer fortsätter. Ett av de mer tänkvärda inslagenstod radions Mikael Timm för igår. Han sade bland annat:
Många publicister verkar benägna att vilja censurera debatten och det är traditionsenligt. Det har alltid funnits insändarsidor, de har alltid redigerats med ett visst förakt. Att ge nyhetskonsumenterna möjlighet att tycka något är ett nödvändigt ont och inte detsamma som att ta dem på allvar. Det kan tyckas cyniskt men den som läser kommentarsfält inser snart att det är nästan omöjligt att hitta något intressant, såvida man inte är psykolog eller sociolog.
Överdrivet pessimistiskt? Ja, det tycker jag nog. Man kan absolut hitta intressanta inlägg även i kommentarsfälten och att avfärda insändarsidor som föraktfullt redigerade är förstås en grov överdrift.
Mer intressant är Timms reflektion kring det ansiktslösa mötet som nätkommentarer inbjuder till:
Möts man ansikte mot ansikte blir man mindre tvärsäker, mer benägen att göra undantag, att se nyanser. Man hör den andre. Något händer i själva mötet som är större än åsikterna.
Eller, som Nietzsche skrev i ”Den glada vetenskapen”: En har alltid orätt, men med två börjar sanningen.
Och där har vi kanske nätföraktets ursprung – på nätet ställs man aldrig ansikte mot ansikte med den man kritiserar, därav den råa tonen, därav hatet och, framför allt, därav de icke-lyssnande sanningsanspråken.
Finns det en väg ut ur detta? Det måste det göra. Vi måste kunna vara människor, även på nätet.
