Lotass och ett rekviem i Svenljunga

Allhelgonahelgen är speciell. Döden är närvarande, ofta på ett finstämt sätt men ändå, förstås, alltid behäftad med ett stråk av sorg. Vi åkte ut till S:t Sigfrids gravplats på allhelgonakvällen. Där var mängder av människor i mörkret bland de levande ljusen, lågmälda samtal fördes och stämningen av eftertänksamhet kunde man nästan ta på.

Jag hade två kulturupplevelser i helgen som väl stämde in på temat. Lotta Lotass nya dikter, som enbart finns på nätetoch heter just så, Nya dikter, är fantastiskt vackra, rytmiskt versmåttssjungande och varierar en existentiell längtan bort från det hektiska jordelivet som jag nog aldrig har läst en motsvarighet till. Ett exempel:

Kunde jag som skuggans dunkel

omhöljas av trädens grenar,

där bland bladens täta grönska

finna skygd och tryggat gömsle.

Kunde jag av höstens dagrar

plånas ut i bleknat skimmer.

Varje dikt är illustrerad med en bild på en elefant i fångenskap. Det gör inte dikternas slagkraft mindre. De borde förstås ges ut även i bokform.

Igår kväll var jag också i Svenljunga kyrka och lyssnade på en mycket fin tolkning av Gabriel Faurés berömda Requiem från slutet av 1800-talet. Det är ett av mina favoritstycken, gudomligt vackert, och organisten Samuel Björkman samt åtta de sångerskorna fick Faurés stillsamt mäktiga musik att lyfta till de höjder där den hör hemma.

S:t Sigfrid, Lotass och Fauré i Svenljunga – bättre blir inte en allhelgonakväll.