Ska vården alltid göra allt den kan?

Den oroliga medborgaren tolkar i en insändare i BT 10/2 debatten den senaste tiden som att läkarna vill få befogenhet att kunna välja vilka patienter som ska få viss vård och vilka som inte ska få vård. Alla har lika stor rätt till sjukvård, det råder det inget tvivel om. Vi ska inte sluta att ge vård.

Det finns dock två aspekter som vi inte kan ändra på. Den ena är att döden inte går att undvika. Även om odödlighet är en dröm för alla så kan odödligheten inte uppnås. Det andra är att de ekonomiska resurserna alltid är begränsade. Visst kan vi lägga mer resurser på vården än i dag. Men om vi lägger mer resurser på vården i dag har vi samma situation om några år igen. Vi kommer inte ur dilemmat på detta sätt.

Sjukvården är ålagd att prioritera enligt hälso- och sjukvårdslagen och fördela de resurser som finns. Att prioritera betyder även att det blir ett nej ibland.

Angående livsuppehållande åtgärder har Socialstyrelsen kommit ut med en föreskrift om att läkarna ska ta ställning till om de är till patientens gagn eller inte.

Det finns regler. Ålder spelar ingen roll för vårdinsatserna. Men man ska fundera på om en medicinsk åtgärd skapar lidande eller förlängt lidande.

Ska vi genomföra allt vi kan göra? Livet kan vara kortare om vi avstår från vissa åtgärder, alltså kortare liv men med bättre kvalité? Det finns även fantastiska möjligheter att lindra och trösta.

Vi har de senaste åren försökt att höja medellivslängden och det har vi delvis lyckats med. Sjukvården har hamnat i ett läge att vi kan göra jättemycket mer. Men det kostar. Och allt vi kan göra är inte alltid meningsfullt för patienten. Om vi fortsätter att förlänga varje liv, till varje pris, så kommer vi aldrig att ha tillräckligt med pengar och når ändå inte målet. Döden är oundviklig.

Jag skriver det här som läkare och jag är fullt medveten om vilken press sjukvårdspersonalen är utsatt för, deras prioriteringsbeslut är svåra beslut. Förväntningarna från patienterna är enorma och rädslan att inte få hjälp likaså. Vi ska ge vård, men ibland har vi helt enkelt en annan hjälp att erbjuda än vad som förväntas. Istället för att rädda liv och bota är det ibland bättre att vi lindrar och tröstar. Och då räcker det för alla. Och alla har rätt till en genomtänkt och väl avvägd sjukvård.

Peter Geiger, specialistläkare intensivvård, Södra Älvsborgs sjukhus