Romandebut som sitter fint

Fråga bara Kalle Dixelius, han har gjort bådadera.

Kalle Dixelius kan det där med att skriva, har arbetat som journalist i över 15 år. DN, Aftonbladet, TT.

Ändå fick han en rejäl wow-känsla när debutboken, Toffs bok (Med kommentarer av Muham Bentson), gavs ut på förlag.

– Ja, det var stort. Det har lagt sig lite nu. Men jag skickade in manuskriptet till Ordfront i oktober 2007. Den 3 januari 2008 hörde förlaget av sig. Jag käkade lunch, det ringde på mobilen, ett nummer som jag inte kände igen. Jag käkade klart, gick tillbaka till jobbet, ringde upp.

Den som svarade var förlagschefen. Han sade, lite torrt och sakligt: ”Vi har haft ett publiceringsmöte och har beslutat att ge ut din roman”.

Efter det flöt han på euforivågen i ett halvår.

Men vad är grejen? Du har ju skrivit tusentals artiklar genom åren?

– Ja, tittar du på genomslaget på det jag skrivit så har jag haft miljontals läsare. Men det här är något som jag har gjort själv. Jag har inte fått lön, ingen har sagt åt mig vad jag ska skriva. Det finns inga ramar, jag behöver inte förhålla mig till någon verklighet.

Han upplevde nästan samma kick första gången han kom till en tidning. Han var 19 år.

– Men då var det mycket tankar kring om jag gjorde rätt, var det rätt citat, kunde jag ha vinklat det annorlunda, var det rätt fakta? Men boken, den har jag gjort, här varsågod. En tidningsartikel är glömd dagen efter.

Du är journalist och nu också författare, vad är skillnaden i själva skrivandet?

– Det är mycket mer text i en bok. Jag har fortfarande den där klockan i bakhuvudet, mer än 5000 tecken kan det inte vara. Jag skriver sällan mer än så per dag när jag skriver bok. Något i mig sätter stopp.

Friheten när du skriver en bok, som du själv har hittat på, kan den också vara förlamande?

– Ja, det kan den vara. Jag måste precisera min idé, man måste välja annars blir man sjösjuk av alla möjligheter. Men när man väl har satt grundförutsättningen så finns det vissa logiska begräsningar och lagar som man ska följa. Har jag bestämt att min karaktär ska vara på ett visst sätt, så finns det begränsningar i vad han eller hon gör eller säger.

Berättelsen i boken utspelar sig på två tidsplan. Toff skriver dagbok. Och en forskare i framtiden hittar dagboken och kommenterar den.

– Det är att göra det lite svårt för sig, visst. Men samtidigt gör jag det lätt för mig när jag förlägger handlingen i framtiden. Jag kan ju hitta på precis vad jag vill. Ingen kan säga: nej, så fungerar det inte. Det gör det visst, svarar jag.

När han väl kom på storyn ville han fullfölja– och det var den första idén som han kunde tänka sig att stå ut med i flera år. Han har försökt att skriva romaner förr, men det har fallit på att han tröttnat själv.

När ska man lägga av, kasta idén i papperskorgen?

- Man måste lära sig att skriva även om det känns motigt. Det går inte att skriva bara när man är inspirerad för det är man kanske tio minuter i månaden.

Man kan se på det som träning. Zlatan hade inte blivit så bra om han hade gett upp varje gång det regnade på träningen.

En svår balansgång. Att fortsätta trots att det är motigt, men ändå ha självinsikten att lägga av när historien gått i stå.

Vad säger han om nålsögat, nu för tiden kan vem som helst, med några knapptryck på tangentbordet, ge ut sina alster i bokform.

Ska det inte finnas lite motstånd ändå, ska det inte sitta någon sur förlagsredaktör och muttra?

- Vänder du dig till nätförlagen så får du en bok, visst. Men det är också det enda du får. Det är ju jättekul, men du får inte det stilistiska stödet. Jag hade en redaktör som jobbade med mig (eller emot mig, skratt) i ett halvår. Och som gjorde att det blev en mycket bättre bok. Jag fick marknadsföring, distribution?

Det är inte ”bara” bara att skriva en bok. Mycket återstår när böckerna ligger där i sina bruna kartonger och ska ut till läsarna. Och konkurrensen är hård. Det ges ut många böcker. Vissa glöms bort, andra uppmärksammas lite-grand. Några tumlar runt på bokbloggar. Några böcker recenseras. Som Kalle Dixelius debut.

Låt oss läsa högt ur ett par recensioner: ”Det är i utförandet det brister. Karaktärerna är platta, prosan tunn?” eller ”Dessvärre lyckas Dixelius inte.”

Hur kul är det att få negativ kritik?

– Nej, det är inte alls roligt. På ett professionellt plan vet jag hur det funkar. De skriver inte om mig, de skriver om min bok. Det är inget personligt, och jag ska vara glad över att bli recenserad överhuvud taget.

Men:

– Samtidigt blir man naturligtvis ledsen. Men då får man vara sin egen terapeut. En del tycker inte om det. Men andra tycker om det.

Och i rättvisans namn ska vi komma ihåg att det inte bara har varit kritiska omdömen om boken. Det har också stått ”oerhört välskriven” och ”originellt och avancerat”.

Hans roman är en hyllning till skrivandet. Romanfiguren Toff sätter sig och skriver dagbok, vilket är oerhört farligt - det är nämligen förbjudet att skriva i den här världen.

Han gör det under dödshot, bokstavligt talat. Men skriver ändå.

Och genom skrivandet upplever han fantastiska saker och äventyr. Han får kontakt med en motståndsgrupp som odlar läsandet och skrivandet.

– Jag tror att många skulle må lite bättre om de satte sig ner och skrev. Det är ett fantastiskt sätt att tillbringa sin tid på.

Hur gör man då? Hur ska man börja?

– Jag har några grundtips. Ingen bok har någonsin kommit till om man inte skriver. Så SKRIV!!!

Man måste lära sig att skriva även när det inte är roligt. Skulle man bara skriva när det var roligt så skulle det inte bli något. Skriv en kvart om dagen. Det är en träningssak, man blir bättre. Skriv, gör det en gång till, och en gång till? sedan kan du jämföra det du skrev först med den tionde varianten. Du kommer att se skillnaden. Och skriv det du tycker är kul, inte vad du tror att andra vill läsa.

Är det alltid roligt att skriva ?

– Jag får dåligt samvete om jag inte skriver. Samma som träning, du får dåligt samvete om du inte tränar - och när du gjort det känns det bra.