Berättarlust - det fina i kråksången

Och vi börjar med att läsa högt:

”Några månader senare hade denna plötsliga eruption av förskotterad kreativitet drunknat i en flodvåg av inkassobrev och finansiella självbedrägerier.”

Är det här en typisk Vallgrenare?

– Ja, det är ganska typiskt, de långa sirliga meningarna med rätt oväntade instick av adverb och adjektiv. Så att läsaren rycker till.

Hur hittar han då sitt språk? Nomaderna hette debuten, 1987. Sedan följde det två böcker där han utforskade ett mycket mind-re litterärt och geografiskt territorium. De utspelade sig i Falkenberg.

– Men så skrev jag Dokument rörande spelaren Rubatjov, jag var 29 år och hade precis flyttat ner till Berlin. Och där exploderade jag som författare. Jag hittade helt nya motivvärldar. Mindre provinsiellt.

För att bli romanförfattare måste man ha en vilja av stål och en röv av betong, säger han.

Vi läser högt igen: ”Han mindes sältan från snorkråkorna han med en sådan glupskhet hade intagit på kvällarna i sitt rum, med persiennerna nerdragna och dörren stängd, stillsamt ätande av slaggprodukterna från sin kropp: det sega motståndet de bjöd på när han provade deras konsistens mellan framtänderna, och den slemmiga förnimmelsen mot svalget när han svalde ner dem som ett slags sötsura dragéer från näsans konfektbod”.

Det här ligger rätt långt ifrån språk materialisterna?

– Det telegramartade? ja, det ligger väldigt långt bort från det. Jag vill att det ska se ut så här. Men man får öppna en sorts kran för att det ska uppstå ett skrivflow, jag går inte omkring naturligt och talar med sådana här meningar.

Han har skrivit nio böcker. Och gett ut sex skivor.

En del säger kanske så här: Jag har faktiskt aldrig läst Vallgren, men jag har alla hans skivor.

– Ja, det tycks vara vattentäta skott mellan mina två karriärer. Nu överlappar det mer, men tidigare var bokläsarna en grupp och de som kom på konserterna en annan.

I låtskrivandet måste texten underordna sig melodin. Men det är betongröven också här. Working nine to five.

– Plattan som kommer är min sjunde. Inspirationsvågen är borta, nu är det hårt arbete. Det tar lång tid innan man hittar en ny bra idé.

Han försöker lura sig själv genom att byta tonart när han gör melodin. Eller byta från gitarr till piano. Det är som att flytta till Berlin - en ny riktning.

Det hela började i Falkenberg.

Han är förvånad över att han blev författare. Det trodde han inte. Han hade inga sådana ambitioner när han var ung.

– Jag hade gjort lumpen. Jag läste en del. Var ytligt intresserad av litteratur. Jag hade en kompis som var likadan och han skulle åka till Goa i Indien och skriva en roman, hade han fått för sig. Det lät intressant, jag hänger på. Men han kom aldrig iväg. Då åkte jag själv och när jag ändå var där så satte jag mig ner och skrev om det jag såg och upplevde. Det blev min debutroman.

Han bor numera i Stockholm och har kvar en lägenhet i Berlin. Tre barn och fru, lever familjeliv. Han har ett arbetsrum, åker till jobb och skriver, kommer hem och tittar på Bolibompa.

– Jag levde det bohemiska livet tidigare. Gick upp klockan två på natten och började skriva.

Men det är slut på det nu. Nu är det dagtid och ”betongröv” som gäller.